NiOKi Beats har masker av näver och glittrande pärlor. De har mátjuk på huvudet, näbbskor och nätstrumpor under sjok av afrikanskt tyg. Där afrikanska trumrytmer möter jojk och poesi i ett elektroniskt musiklandskap, hittar vi Nina Nordvall Vahlberg och Kristina Aspeqvist, som har gett ut sin första skiva tillsammans som duo.
TEXT OCH FOTO ÅSA LINDSTRAND
Det gungar rejält i Sjösjukejojk och vem eller vad är egentligen Simri? När NiOKi beats gör musik är bredden stor, både till ljud och text. Bakom NiOKi står två musiker och kompositörer som känt varandra länge, nämligen Nina Nordvall Vahlberg från Jokkmokk och Kristina Aspeqvist, som bor i Stockholm. Båda har gått på Kungliga musikhögskolan i Stockholm. Medan Nina med åren har kommit att jobba alltmer med jojk, är Kristinas musikaliska hemvist i västafrika där hon under många år har studerat trumrytmer.
– Av urgamla rytmer har Kristina gjort beats och modern musik, som vi nu sätter ihop med mina moderna jojkar och kunskaper om traditionell jojk, berättar Nina Nordvall Vahlberg.
NIOKI BEATS släppte sin cdTjáhtje ja dållå tidigare i år. Albumet ligger ute på Spotify. Efter releasen har de varit ute på turné. Konserterna har varit en del av hela danskvällar med bland annat workshops i dans, jojk och trumtrytmer. Och när Nina och Kristina blir NiOKi är de maskerade. En tanke som fanns långt innan Hooja, säger Nina Nordvall Vahlberg.
– Det handlar dels om att slippa bli bedömd utifrån sitt utseende och att det ger en frihet. Det blir ett sätt att få använda en annan del av sig själv, den som är ens musikväsen. Samtidigt får man slippa sig själv lite.
KONSERTEN, eller kanske föreställningen, har en väl inarbetad koreografi. Och om musik är medicin, så framhåller Nina Nordvall Vahlberg att också dansrörelser är det. Texterna är på lulesamiska, flera afrikanska språk, spanska, franska, engelska och svenska.
– Jag är ganska ny på att skriva texter på lulesamiska och det har varit bland det läskigaste i det här arbetet. Jag vet att det inte ibland inte är helt rätt, men så får det vara, säger hen.
Scenkläderna är en blandning av samiskt och afrikanskt, manligt och kvinnligt. Båda artisterna bär mátjuk, kvinnomössan från Gällivareområdet. Nina har gällivaredräktens avve och sliehppa, medan Kristina har ett lulesamiskt manskoband i som Nina vävt i midjan.
– Vi har ett queerperspektiv och jag tycker att man som artist har friheten att göra det vi gör, precis som att vi tolkar samisk musik till nya sätt, säger Nina Nordvall Vahlberg, men understryker också att man ska veta vad man håller på med:
– Man måste förstå den koloniala situationen och att det handlar om ett urfolk som hela tiden har blivit berövat på sin kultur. Därför låter vi toppen på mátjuk vara upprätt, för att visa att den samiska kulturen inte är nedtryckt, att vi inte låter oss kuvas.
