De hoppades nå SM år 2020. En högt ställd ambition. Men segrarna trillade in och poängen med dem. Så redan i maj i år stod Helen och Lars-Erik Svonni redo för start i Dans-SM inför en fullsatt arena i Gävle. En chockartad upplevelse, men så rolig att de vill göra om det. Varje år.
Helen Svonni hade tjatat i tio års tid på sin man, Lars-Erik, att de skulle börja dansa. Han vägrade, så till sist började Helen bugga själv. 2012 lyckades hon ändå övertala Lars-Erik. Han gick tre gånger på en nybörjarkurs, sedan fick det räcka. Ett par år senare ville en kille börja tävla tillsammans med Helen. De for till Malmberget och Lars-Erik satt i publiken. Det var då tävlingsjävulen vaknade i Lars-Erik.
– Det såg kul ut att tävla. Jag fick lite horn i pannan och tänkte att kan de, så kan jag.
I maj 1017 stod Helen och Lars-Erik så redo för start på sin första tävling. Det var i Älvsbyn och de hade ingen aning om hur det skulle gå.
– Vi vann! Och sedan sade Lars-Erik att ska vi fortsätta, så ska vi bli bäst, minns Helen.
För att samla poäng som kan räcka till SM måste man ta klivet från regional klass till nationell. Det gjorde de och också då vann de sin första tävling.
– Sedan dess har vi vunnit väldigt mycket och alltid var på pallplats. Vi fick ihop tillräckligt med poäng och blev uppflyttade från klass C till B. Därmed kunde vi dansa SM ett år tidigare än vi hade tänkt, berättar Helen.
När det stod klart att de hade ett SM framför sig började de träna hårdare. Fem dagar i veckan ett par timmar varje gång. Sista tiden inför tävlingen var det träning också på helgerna. De har åkt till Luleå och Sundsvall för att finputsa tekniken, men också anlitat en extern tränare från Stockholm.
Kan ni hålla sams när ni tränar och tävlar?
– Ja! Vi fick ju höra sånt som att man inte ska tävla tillsammans med den man är gift med, men det har gått jättebra. Vi är nog ganska raka mot varandra, säger Helen.
När Helen och Lars-Erik Svonni närmade sig Gävle den där helgen i maj började de inse att Dans-SM, det är något stort. Överallt var det skyltar som gjorde reklam för händelsen. På uppvärmningen innan tävlingen flöt fötterna fram över golvet och allt kändes perfekt. Sedan var det dags att tävla inför en fullsatt Gavlerink. Bakom sig och framför sig hade de par som de suttit och studerat på Youtube, för att de är så skickliga. Och plötsligt var Helen, som aldrig annars är nervös, helt blockerad.
– Fötterna satt fast i golvet. Lars-Erik fick rycka igång mig. Det var tur att han dansade så bra, annars hade vi kommit sist!
Missnöjda med resultatet, jo, men en positiv sak var att en svensk domare, som är lite kung av bugg i Sverige, faktiskt kryssade för Helen och Lars-Erik och ville se dem gå vidare. Och hela arrangemanget är något de gärna återupplever.
– Så här efteråt är det som en dröm. Trycket i arenan var så stort att man nästan inte hörde musiken. Det var som en hockeymatch! säger Helen.
Lars-Erik fortsätter:
– De som vinner är som filmstjärnor. Vi som kommer härifrån har nog lite snävare komfortzon, men det här är något vi kommer att göra varje år nu.
Men jag har hört att nordsamiska män inte kan dansa, till skillnad från de sydsamiska. Det stämmer alltså inte?
– De som säger det får väl komma och titta på Dans-SM nästa gång. Men visst, man känner sig så otroligt naken i början. Jag har varit tvungen att kliva över många barriärer för att kunna göra det här, men nu har jag som inte några hämningar kvar. Det har varit en jäkla resa.
Det låter som att dansen för med sig viss personlig utveckling?
– Ja, så är det! svarar Helen och Lars-Erik med en mun.
TEXT ÅSA LINDSTRAND FOTO HANS-OLOF UTSI
