I sökandet efter sin egen historia formades tanken på en bok om tvångsförflyttningarna. Efter sju års arbete är Herrarna satte oss hit – om tvångsförflyttningarna i Sverige klar. Till den har Elin Anna Labba gjort mer än hundra intervjuer. Det ord som bäst sammanfattar bokens innehåll är, säger hon, sorg.

Under Jokkmokks vintermarknad är det boksläpp för Elin Anna Labbas bok om de svenska tvångsförflyttningarna av samer. Men även om den svenska utgåvan nu är klar, är jobbet långt ifrån avslutat. I mitten av januari pågår arbetet med den samiska versionen som kommer efter sommaren sommaren. Samtidigt ska Elin Anna själv läsa in sin bok som ljudbok på svenska.
– Grundmaterialet till boken, intervjuerna, är på samiska. De jag har pratat med har en fantastiskt fin karesuandosamiska, som jag vill ska komma fram i den samiska utgåvan, säger hon.
Det hela började som ett sökande efter hennes egen historia. Att familjen hade tvångsförflyttats kände Elin Anna Labba så klart till, men vad som egentligen hade hänt var höljt i dunkel. De gamla som kunde berätta var borta.
– Det startade som ett sidoprojekt under föräldraledigheten för sju år sedan, men när jag fick ett arbetsstipendium av Samerådet blev det att arbeta mer intensivt med det. Jag jobbade länge med intervjuerna, berättar hon.
Sammanlagt har det blivit mer än hundra intervjuer med personer som direkt påverkats av tvångsförflyttningarna. Med de så kallade huvudinformanterna har Elin Anna Labba gjort tre, ibland fyra, intervjuer. När minnen berättas väcks nya minnen och berättelserna fylls på. Hon har strävat efter att hitta det unika i vars och ens berättelse. I något fall ligger fokus på själva flytten. Andra berättar mer om den första tiden på den plats myndigheterna valt ut åt dem.
DET ÄR TIDSPERIODEN från 1919, då den nya renbeteskonvention som blev orsak till förflyttningarna var klar, till 1932, som skildras i Herrarna satte oss hit. En tuff period på många vis för det samiska folket, förutom på grund av tvångsförflyttningar också genom rasbiologisk forskning, skolpolitik, bostadspolitik, vattenkraftsutbyggnad och en ny renbeteslag som fick långtgående konsekvenser. Elin Anna Labba låter läsaren följa åtta olika familjer som tvingas till flytt. Bland de intervjuade finns Ánne Márja Omma från Lainiovuoma. Hennes familj bodde på Sážžá (Senja) om somrarna och kom att tillhöra dem som förflyttades tidigast. Redan 1920 hänvisades familjen till Tuorpon i Jåhkåmåhkke.
– De vet att de ska lämna Senja för vintern, men de vet inte att de aldrig ska komma tillbaka. Ett annat exempel är familjerna som kom till Strimasund i Västerbotten och hur deras första sommar där var.
Sorg är, säger Elin Anna Labba, det ord som främst kännetecknar personernas skildringar av tvångsförflyttningarna. Men berättelserna handlar också mycket kärlek, till markerna och till renen, och om hur mycket man är beredd att utsätta sig för för att få leva det livet.
– Det finns en stor utsatthet i berättelserna, med spruckna relationer där man har tvingats lämna barn och syskon som man aldrig återser. Men det som också slår mig är den samiska improvisationskonsten och förmågan att anpassa sig för att klara sig. Jag har också upplevt så mycket av den samiska humor som är en del i att överleva. Den är jag medveten om att jag inte får fram i den här boken, men jag skulle gärna vilja arbeta vidare med den. En del av dem jag har intervjuat är sådana fantastiska berättare att man blir avundsjuk – de har det bara i sig.
EN DEL PERSONER har avböjt att medverka, men många andra har berättat beredvilligt. De vill att deras historia ska bli känd. Också för dem själva.
– En del vet inte varifrån de kom eller när de flyttade. Det har hänt att jag har suttit med kartor och visat dem. Det var säkert i all välmening som föräldrar inte talade om det med sina barn, men det kan också vara en del av den samiska oviljan att prata om det som är svårt. För mig och många i yngre generationer är det här historiska händelser, men för dem jag har intervjuat är det verklighet. De har blivit direkt påverkade av det som hände och vissa kommer aldrig att kunna lägga det bakom sig. Särskilt inte om det fortfarande finns konflikter som beror på tvångsförflyttningarna.
Elin Anna Labba säger att hon har fått väldigt mycket tillbaka under arbetet. Under intervjuerna har de samtalat om helt andra saker än själva tvångsförflyttningarna.
– De har gett mig tillgång till en hel samisk värld, ett helt annat liv och ett helt annat sätt att förhålla sig till marker, djur och människor. De berättar om hur man tackar naturen och om jojk och de har en relation till markerna som är helt självklar. Det är en andlig, filosofisk värld, som jag tror att vi ständigt förlorar lite av och som jag gärna vill förmedla vidare. Men jag har också besökt boplatserna i Norge där jag inte varit tidigare och förstått att tvångsförflyttningarna pågick in på 1950-talet, till exempel genom att flytta de tvångsförflyttade mellan samebyarna. Det kände jag inte till innan. Dessutom har jag lärt mig Johannes Marainens bok Karesuando samesläkter utantill – den har verkligen varit ovärderlig i det här arbetet.
NÄR DET GÄLLER projektets ursprungliga syfte, att bringa ljus över sin egen familjs historia, konstaterar Elin Anna Labba att hon inte nådde ända fram. Där har hon egentligen hittat väldigt lite. När hon började sina efterforskningar hade hon själv velat ha något att läsa, och därför hoppas hon nu att boken ska fylla just den funktionen. Att människor kan hitta, eller i alla fall komma närmare, sin historia.
– Trots att jag inte hittade så mycket som direkt rör min egen familj, så känner jag ändå att jag vet så mycket mer om det som hände dem nu. Jag hoppas att det kan bli så för andra också. Men jag vill förstås också nå de svenska läsarna. Det här är inte bara samisk historia, det är en del av den svenska historien. Och det är på tiden att den samiska historien räknas som en del av den svenska.
TEXT ÅSA LINDSTRAND FOTO LISA KEJONEN PAUKER