Näten är tunga, tacksamheten över det som blir oss givet stor. Det är ännu en morgon vid fjällkanten. Fångsten landas på en strand, tas om hand. Dimmolnen lättar över topparna där höstens första nysnö har landat lite försiktigt under natten. Drivveden blir en brasa till kaffevattnet. Jag drabbas där och då av känslan att jag inte behöver något mer än just detta. När jag fyller kokkärlet med vattnet från älven, lutar ryggen mot gammelskogen och blickar mot de höstbruna fjällsidorna, för att sedan börja arbetet med fisken, rör det vid kärnan av vår existens, som en länk i en lång kedja. Och allt annat känns överflödigt. Den känslan är bra att ta med sig när man strax därpå håvar upp telefonen för att dokumentera, åker hem och duschar i varmvatten, sätter sig i bilen och kör nedströms, viker upp datorskärmen för att uppdatera sig i förvärvsarbetet, samtidigt som en ny skolvecka förbereds med en koll i skolans digitala forum för information.
I ECUADOR vinner urfolken, naturen och klimatet två viktiga folkomröstningssegrar i samband med första rundan i presidentvalet. En handlar om att stoppa råoljeutvinning, den andra om gruvdrift. Men det som går i Ecuador tycks inte funka i Sverige. Här är det ingen som kräver folkomröstning om vansinnesskogsbruket eller om vindkraftparkerna. Om de gruvor som planeras under fejkgrön flagg. Här låter vi oss matas med myten om den bästa demokratin, de starkaste miljölagarna. Det är liksom enklast så. Gapa, svälja. Detta trots att vi ser vad som händer. Översvämningar. Tågurspårningar. Älgjägaren som vänder om: Risken är för stor att köttet blir förstört i värmen. Forsen som plötsligt är slamförande på hösten, eftersom glaciärerna en liten bit norrut smälter ännu i mitten av september. Det som i alla tider skett i juli och som en gång i urminnet gav älven sitt namn: Gamájåhkå, av gamár, den grumliga ostmassan.
SVERIGES STORE klimatkunnare Johan Rockström börjar låta uppgiven, när han konstaterar att utsläppen fortsätter att öka, att den internationellt avtalade begränsningen av uppvärmningen till 1,5 grader blir allt svårare att nå. Olika vägar finns att gå. Påverka politiken. Demonstrera och manifestera. Bedriva aktivism och civil olydnad. Ändra sina egna mönster i vardagen. Och kanske inte minst: Stå upp för det liv man vill leva. För det tycks ha blivit en motståndshandling i sig att beskriva både kärleken till och nödvändigheten av intakt natur. Samtidigt: Även om vi vill – har vi förmågan? Klarar vi som människor av ställa om? Att avstå. För det handlar om att avstå en del av det som finns i vår omedelbara vardag. För att få något annat, större, tillbaka.
NÅNÅ, MEDAN det går åt ena eller andra hållet, med eller utan mina och dina bidrag till en fortsatt fungerande planet, fortsätter i alla fall Samefolket att fördjupat berätta om vår värld. Samefolkets styrka i ett klickfixerat – och energikrävande – medielandskap är många gånger eftertanken. Det är skönt att läsa porträttet på Maj-Lis Skaltje, där de långa reflekterande perspektiven finns med, men också om Liv Aira som vill satsa långsiktigt på att samiska kulturuttryck ska få skapas i Sábme. Vi avsätter utrymme till de två personer som mer än andra har kommit att symbolisera motsättningarna i Vapsten, när Inger-Ann Omma och Torkel Stångberg får formulera sina tankar och känslor efter hovrättsdomen. Lars-Ola Marakatt beskriver i sin krönika hur starkt det var när unga samer i Kiruna anordnade begravningsceremoni för alla de marker som offrats i den eviga tillväxtens namn. Och någonstans borde någon skämmas för att det fortfarande behövs.
