Det ringde från Svenska Dagbladet. Det visade sig vara ledarskribenten Peter Wennblad som ville ha tillgång till Samefolkets artikel om hur det gick till när Sametingets förre kanslichef Fredrik Österling fick lämna sin tjänst. Eftersom Wennblad, eller Svenskan, inte hade någon prenumeration på Samefolket så kom han inte åt texten, och någon prenumeration ville han inte ta, för han får så himla många tidningar ändå till jobbet som han aldrig hinner läsa. Ja, om inte exakt citerat, så var det på ett ungefär så resonemanget gick.
WENNBLAD publicerade en tid därefter några ledartexter i vilka han beskriver Sametinget som Sveriges mest bortglömda myndighet och maktfaktor. Just det, maktfaktor. Eftersom vi har fått en konsultationsordning som innebär att Sametinget ska konsulteras, så är Sametinget en maktfaktor. Jag vet inte riktigt hur många samer som känner igen beskrivningen av Sametinget som just det, men nå nå.
I SINA TEXTER lutar sig ledarskribenten mot Statskontorets rapport om bristerna på Sametinget för att bevisa att Sametinget i princip är livsfarligt. Rubriken på den första texten är Det luktar illa från Sametinget. Rubriken på nästa är Sverige kan inte ha en stat i staten. Och: Vi riskerar att få skattefinansierad separatism. Så blåser alltså ännu en ledarskribent på en av Sveriges stora medieinstitutioner under konflikt med samer inblandade.
MEN FAKTA DÅ? Jo, Statskontoret riktar ganska mycket och troligen välgrundad kritik mot Sametinget. Mycket behöver rättas till och det kan ju kännas rätt onödigt att Sametinget försätter sig i den här situationen. Att man liksom ger de motarbetande krafterna näring. För det samiska folkets skull skulle man gärna se en skärpning där. Men vi ska också ha i åtanke att Statskontoret lägger nästan lika stort ansvar på regeringen och de förutsättningar som Sametinget har fått för att bedriva sin verksamhet. Inte hela, men en del av förklaringen bakom Sametingets brister finns där. Sametingets konstruktion tas också upp som en förklaring till problemen.
DET FINNS rätt många människor som blir nöjda och lite skadeglada, när Sametinget beskrivs som genomsyrat av rättsröta och korruption. En och annan ur den politiska oppositionen i Sametinget tyckte att Wennblads artiklar var toppen. (Kanske glömde de att läsa just de rader som konstaterade att bristerna har funnits länge.) Det är utan tvekan bra att brister dras fram i ljuset. Det är viktigt med tillsynssystem, bra att rapporterna är offentliga och att media kan plocka upp dem. Men jag tror att man nästan alltid ska ställa sig frågan vilka syften som styr när en majoritetsperson med makt ger sig in i en samisk konfliktyta. Om man låter skepsisen sitta i ryggmärgen, kommer man nog nästan alltid fram till att det inte handlar om välvilja gentemot det samiska folket.
JAG BEKLAGAR att det här numret av Samefolket är försenat. Det beror helt enkelt på att virus och baciller älskar folksamlingar som Jokkmokks marknad. Sjukdom har alltså satt stopp för tidningsmakeriet. När ni till sist nu får tidningen, vågar jag påstå att den är varierad, intressant och rolig. I intervjun med Elin Anna Labba levereras mycken klokskap och mången tänkvärdhet. De tio sidor vi avsatt för Jokkmokks marknad sprudlar av skaparglädje och samisk stolthet, allvar och firande. Med massa mera.
