Just före årets semester åkte jag förbi en bil med stort släp som stod parkerad invid vägen. På släpet fanns reklam för något motoraktigt företag: ”The World is our Playground”. Min passagerare och jag suckade. Det är så de ser det. Markerna är en enda stor lekstuga, eller direkt översatt en lekplats.
SENARE PÅ SOMMAREN vandrar jag uppför en brant stig. När jag kommer över krönet och det börjar gå utför breder den ut sig. Den enorma gamla mjölkningsvallen. Ni vet, de där som myndigheterna en gång i tiden ville hägna in för att dem skydda från renskötseln. Tills de blev upplysta om att de där frodiga öppna inslagen i fjällvärlden fanns där endast tack vare renskötseln. Fjällvärlden. Myndigheternas och den koloniala forskningens playground.
PÅ VALLEN trivdes juobmo så väl att jag kunde ha skördat den som raps på ett fält i Skåne. I kanten av vallen en äldre árran. Och när jag böjde mig ner och plockade några blad av ängssyran, var det något som tog tag i mig där på den gamla mjölkningsvallen. För mig kom bilden av hur det här gamla samiska, i det här fallet lulesamiska, kulturlandskapet myllrade av aktivitet, av ljud och lukter. Jag stod kvar i kanten av vallen som den utomstående betraktare jag i någon mån är och förblir. Kände mig lite klumpig när jag med min ryggsäck och mina kängor, kameran dinglande runt halsen, trampade över vallen. Som om jag helt ignorant gick rakt in i en renhjord och störde arbetet som pågick.
JAG HAR INGA egna djupa rötter i det här landskapet, men jag har kommit att få en så pass stark känsla för det, och för dem som gått före, att jag känner en enorm sorg när det används som lekstuga, vare sig det är de stora grabbarna (ja, förlåt, men det är ofta grabbar) som tänker tjäna pengar på att skövla landskapet, eller individer som blåser runt för skojs skull på skotrar, vattenskotrar, båtar med dubbla motorer eller fyrhjulingar, som de kan köpa eftersom de välavlönat jobbar hos dem som skövlar landskapet. Det är något aningslöst och respektlöst över hela beteendet. It is our playground. Ibland verkar människans beteende så kört, och insikten om allt vad naturen ger oss så helt utraderad.
NU ÄR VI inne i den årstid när naturen ger extra mycket. Det liksom flödar över. Svamp torkas, lingon kokas, kråkbär saftas. Köttet styckas, blodet vispas och snart ska löjan fiskas. Därför är det också alltid lite stressigt att få ut nummer fem av Samefolket. Men här kommer det. Till det här numret hälsar vi Lars-Ola Marakatt välkommen som frilansare. Efter många år på Sameradion har Lars-Ola kastat loss och bidrar med flera fina reportage, bland annat ett porträtt på sin före detta kollega, radioprofilen Per-Nils Idivuoma. Christin Sandberg tar oss med till urfolk på andra håll i världen. Själv har jag pratat med Arjeplogs rykande färska kommunalråd Isak Utsi. Jag har också tittat vidare på koncessionsrenskötseln och familjen Sunnas öde. För även i Tornedalen har myndigheterna fattat beslut som har fått stora konsekvenser. De har till exempel dragit om gränser med oenighet samer och samebyar emellan som följd. Som vore det deras lekplats.
