Samisk dekoloniseringskonst så som den utförs av fyra samiska konstnärer är ämnet för Moa Sandströms avhandling. Den 9 oktober försvarade hon sin forskning under en disputation vid Umeå Universitet.
– Jag hade väldigt mycket ångest över att förvalta det här ämnet. Som jag har vänt ut och in på mig själv! säger Moa Sandström.
Moa Sandström har tillbringat mycket tid i Australien som, säger hon, har en bedrövlig urfolkspolitik.
– De frågade mig hur det ser ut i Sverige. Frågan gjorde mig ställd, men ledde till att jag ville lära mig mer om hur det ser ut för vårt eget urfolk.
Med sig till Australien hade hon en magisterexamen i Mänskliga rättigheter. I den utbildningen ingick visserligen urfolksrättigheter, men inslagen om svensk samepolitik och samiska rättigheter var begränsade. När hon 2011började jobba på Várdduo – Centrum för samisk forskning vid Umeå universitet, fick hon mer inblick i samiska frågor och Sveriges relation till Sápmi. Där var diskussionen om hur man kan arbeta med dekolonisering inom akademin, i förhållande till forskningsmetoder, levande.
– Däremot såg jag inte att begreppet användes särskilt mycket i arbeten utanför akademin vid den tidpunkten, även om många gjorde saker som skulle kunna tolkas eller beskrivas som någon form av dekolonisering. Arbeten som fungerar som motstånd mot det koloniala och som försöker behålla och utveckla det samiska har nog egentligen pågått sedan den koloniala realiteten blev ett faktum i Sápmi.
2012-2013 tyckte Moa Sandström sig se att många samiska konstnärer och aktivister tog ett tydligt tag i frågan om kolonialism, och började formulera motståndet som anti-kolonialt.
– Dekolonisering fanns i forskningsfältet, men begreppetanvändes inte så mycket utanför akademin. Men det fanns en del samiska artister och konstnärer som ägnade sig åt dekolonisering i sin konst i början av 2010-talet, säger Moa Sandström.
NÄR DET BLEV dags för henne att skriva sin avhandling blev titeln därför Dekoloniseringskonst. Artivism i 2010-talets Sápmi, där hon utifrån frågorna Vad görs med artivism? och Vad gör artivism? har studerat hur de fyra samiska konstnärerna Jenni Laiti, Anders Sunna, Jörgen Stenberg och Timimie Märak genom sin konst har bidragit till dekolonisering. Moa Sandström ger begreppen kolonialism och dekolonisering gott om plats i avhandlingen, men förklarar dem komprimerat i två meningar: ”Kolonialism handlar i grunden om ett övertagande, och därmed ofrivilligt fråntagande” samt ”Dekolonisering kan övergripande förstås som motstånd gentemot sådant som uppfattas som kolonialt”. Valet av de fyra konstnärerna berodde på att Moa Sandström tyckte att det de gjorde var intressant och relevant.
– Jag frågade dem om det skulle kännas meningsfullt att vara med i ett avhandlingsprojekt om detta, och att det i så fall skulle utformas med delaktighet. Det handlar ju om deras perspektiv, säger hon.
MOA SANDSTRÖM TYCKER att artivismen har tagit plats och medvetandegjort människor om den koloniala samtiden, men också om historien. Att den har stärkt samer i exploateringsprocesser och fått dem att stå upp för sitt samiska jag. Hon menar att dekoloniseringsrörelsen går framåt tack vare artivismen och att allt fler fått upp ögonen för kolonialismens verkningar.
– Osynliggörandet av kolonialismen är en del av Sveriges koloniala framgångssaga. Det krävs en kunskapshöjning, men också en vetskap om hur man förvaltar de nyvunna kunskaperna, säger Moa Sandström.
Hon anser att artivismen som skildras i hennes avhandling kan inspirera och bidra till en dekoloniseringsprocess.
– Det gäller också för journalister och andra forskare som får en inblick i metoderna. Den kan tjäna som ett översiktsverk, en ingång för att fördjupa sig mera, säger hon.
TEXT TOR L. TUORDA FOTO ÅSA LINDSTRAND
