Skrivandet är en ventil. Genom dikterna får Juvvá Pittja ur sig frustration och känslor, både ljusa och mörka. Han säger att hans perspektiv alltid är renskötselns, vare sig han vill eller inte. Nu har han gett ut sin första bok, där han står för både poesin och illustrationerna.
TEXT OCH FOTO ÅSA LINDSTRAND
Det samiska litteraturcentrumet Tjállegoahte i Jokkmokk anordnar författarsamtal med aktuella författare. Juvvá Pittjas debuterade i augusti i år med diktsamlingen Duođas in dieđe, varför han var ett självklart val under en av höstens författarkvällar på det samiska biblioteket, där Ájttes och Sametingets böcker ryms under samma tak.
Juvvá Pittja berättar att han växte upp i en konstnärlig familj, med författaren Inghilda Tapio som mormor, konstnären Ulrika Tapio Blind som moster och slöjdaren Lise Tapio Pittja som mamma.
– Länge tyckte jag själv att det var lite konstigt att jag inte gjorde något konstnärligt, men vid 22 års ålder brast det. Så länge orden och tankarna är inom mig flyter de bara runt, men får man ut det på papper blir det tydligare vad jag själv egentligen tänker och känner. Både skrivandet och konsten är en ventil för att kunna hantera den vardag som renskötaren lever i, säger Juvvá Pittja som också går en konstutbildning i Karasjok.
JUVVÁ PITTJA BERÄTTAR att den första dikt han någonsin skrev var i ett läge när han kände sig förpliktigad gentemot familjen att ta ett jobb han egentligen inte alls ville ha. Han började jobba i gruvan och stod ut i ett och ett halvt år.
– Gruvan är ingen hälsosam miljö. Och inte förrän jag flyttade från Gällivare insåg jag att det fanns bättre.
Juvvá fortsatte att skriva och märkte hur han blev bättre och bättre ju mer han skrev. Och att allt färre ord behövdes för att uttrycka det han ville. Och nu, säger han, kan han till och med tjäna pengar på sitt skrivande. Han skriver på samiska, svenska eller engelska, beroende på vilket språk som dikten kommer på i huvudet. Det språk han tänker på för dagen. Men språkvalet beror också på vad dikten handlar om. Rör den renarna och naturen blir det på samiska. I Duođas in dieđe är dikterna på både nordsamiska och svenska.
– Min skrivna nordsamiska har inte varit lika bra som min skrivna svenska eller engelska tidigare, men nu, tack vare att jag flyttade till Karasjok, är min samiska i skrift lika bra.
DET VAR MORMOR Inghilda Tapio, som själv gett ut åtta böcker, som läste Juvvás dikter och sade att de var bra nog för att ge ut. Hon hjälpte honom med översättningarna och att jobba igenom språket. Vid något tillfälle sade hon till Juvvá: ”Som jag sitter med dig nu, så satt Áillohaš med mig.”
– Det kändes jävligt stort. Nu blir nästa steg att översätta till engelska Det är kul, för det blir helt andra dikter när man ska översätta dem så att de passar till språket.
Nästa bok är redan på gång. I den går han mer på djupet.
– Om jag i den här boken berättar vilka problemen är, så handlar nästa om hur jag gör i den dagliga processen för att hantera problemen och frigöra mig från dem. Det handlar om att kunna släppa det, så att man känner sig lättare. Ju mindre skit du har att göra med, desto bättre mår du.
Han säger att har haft stor draghjälp av att se sin mamma, moster och mormor när de alla stått eller står på höjden av sina kreativa karriärer. De har visat att det faktiskt är möjligt. Men också pappans envishet och driv inom renskötseln har inspirerat honom. Den obarmhärtiga viljan och energin, kunskaperna och precisionen i arbetet med renarna. På det viset, menar han, har de alla gett honom en annan startpunkt, längre fram, än vad de hade. Och samma vis kommer, menar han, nästa generation därför att ha sin startpunkt ytterligare en bit fram.
– Jag vill kunna vara samma förebild för mina barn. Det är redan roligt och spännande att se vad yngre förmågor gör. Vem vet vem som kan plocka fram den här boken och bli inspirerad? säger han.
