När han som 8-åring cyklade mellan byarna med sin kompis var de båda världens bästa jojkare. De cyklade och jojkade och resonerade om sin storhet. Mer än tio år senare jojkade Simon Issát Marainen första gångerna för publik. De var turister i Jukkasjärvi.
TEXT PIA SJÖGREN FOTO KUKKA RANTA
– Jag jobbade extra som guide och tyckte inte så mycket om att prata. Turisterna tyckte om när jag jojkade.
2001-2002 tog jojken över. Dessförinnan hade han skrivit dikter och noveller i bland andra tidskriften Š och böckerna Vidd/Viidát – dikter från Sápmi och Älskar, älskar inte – nordiska ungdomsnoveller.
– Idag identifierar jag mig som jojkare och det mesta jag skriver blir jojktexter.
Att skriva text kommer mer naturligt när han har en jojk.
– Det är sådant fokus på texten när man skriver ren poesi, det blir lätt att man börjar gräva ner sig i texten. I jojken är det flera element som ska passa ihop, även om det är friare än sång.
OFTA KOMMER jojkarna till Simon Issát utifrån en plats eller ett tillfälle.
– Det musikaliska kommer nästan alltid direkt. Jag trycker REC på telefonen och spelar in. Igen efter tio minuter. Och efter en timme igen.
Allteftersom förändras och växer jojken. Också jojklyriken är mycket viktig. Issát Sámmol Hætta, som varit aktiv i både författarföreningen Sámi girječálliid searvi och jojkarnas Juoigiid searvi, har apropå Sámi grand prix sagt att jojken snabbt håller på att förlora sin lyrik. Simon Issát Marainen håller med. Det är tråkigt när många jojkar bara är melodier.
– För mig känns inte jojken klar om det inte finns ord. Visst finns det undantag, men på det stora hela vill jag ta tillvarata orden i jojkpoesin. Det ger en extra dimension till uttrycket.
Historien är som den är, konstaterar han. Jojken har överlevt mer än språken. Många känner inte sina egna jojkdialekter nu. Dialekter suddas ut. Man tror sig veta, lär från radions spellista och kallar sig jojkare. Men det är inte bara så bara.
– Vi har ett ansvar i den samiska befolkningen att ta jojken på större allvar. Vi är på väg mot att ”alla kan jojka”. Men vi måste skydda jojkens kärnvärden.
All samisk musik är liksom inte jojk. Alla kanske kan göra en kniv, men alla knivar är inte duodji, resonerar Simon Issát. Det är förstås, säger han, ingen som vet var gränserna ska gå mellan jojk och inte-jojk. Det samtalet behövs mer än en enkel och yvig kritik mot höstens lördagsunderhållning på norsk sida.
I NRK-PROGRAMMET MUITTE MU ska kändisar lära sig att jojka på tre dagar. Det visar sig snabbt att en erfaren artist kan ha tänkt mycket på sin musikaliske far – utan att alls ha kommit så nära som han behöver för att jojka fadern. Mästaren och mentorn Simon Issát Marainen lotsar popstjärnan Christian Ingebrigtsen, mest känd från bandet a1, brittisknorskt som slog igenom 2000, i det i andra säsongens fjärde program:
– Vad tänker du om far din? frågar Simon Issát Marainen.
– Jag är stolt, alltid varit. Fick åka med honom i turnébussen, svarar Christian Ingebrigtsen.
– Om du skulle tänka din far rent melodiskt?
– Nej, det har jag inte tänkt på än. Han heter ju Stein. Han är stark.
– På något sätt är han kanske en klippa i ditt liv.
– Ja, hmmm. Ja.
Simon Issát är lite irriterad just över att producenterna har formulerat programidén så, att det ska tre dagar att lära sig jojka. Men vad än värre är, menar han, är att det inte talas i Sápmi om vad jojk är.
– Vi måste tordas börja prata om det inom Sápmi. Rannsaka oss själva.
Det hörs att det tar emot att vara självkritisk å kollektivets vägnar. Men kanske är ett första steg att definiera jojkar mer noggrant, juoigat, luohti, vuolle, leud, etcetera.
Också Ingebrigtsen får, med Simons support, till lite lyrik. Hans första ord är bákti (klippa).
– Det låter inte så olikt ”pappa”.
Bildtext:
Jojkaren Simon Issát Marainen vill att Sápmi börjar diskutera vad jojk egentligen är.
Simon Issát Marainens förebilder
Thomas Egemyr Ponga
Máreha Lásse
Mari Boine
Áillohaš
