Thursday, 28 May 2015 17:10
BANDVÄVNING För Johan Sandberg McGuinne började bandvävningen på allvar för drygt två år sedan. Han ser hantverket som en stor kulturskatt och som ett utmärkt sätt att varva ner och slappna av.
TEXT KATARINA HÄLLGREN
När Johan var liten hade hans mamma en uppsjö av vävda band i sina gömmor. Då tyckte han att hantverket såg sjukt tråkigt ut. Men när mamman dog när han var 18 år ändrades hans inställning.
– Banden bara låg där och jag började fundera om jag kanske skulle lära mig att väva band. De första banden gick åt helsicke.
Några år senare, när Johan var 25 år, åkte han på den årliga samehelgen i Malå och där hade Per-Niila Stålka och Lotta Stoor bandvävningskurs. Då fick han chansen att lära sig på riktigt.
– Före det försökte jag bara fatta hur jag skulle göra. Min mormor tyckte hela tiden att jag skulle lära mig, men när jag frågade efter mönster så hade hon inga. Men efter att jag varit på kursen och faktiskt började förstå, så började det dyka upp dekorbandsmönster från mormor, säger han och skrattar.
Även morfar engagerade sig och hittade olika band i sina ägor som Johan aldrig sett tidigare.
– Slöjd och konst finns i familjen. Morfar är duktig slöjdare och syrran är illustratör. Med bandvävningen har äntligen också jag hittat något som jag är någorlunda bra på.
Dessutom är bandvävning en av två aktiviteter som får Johan att slappna av i sin stressiga tillvaro som lärare. Den andra är simning.
Efter den första bandvävningskursen för två och ett halvt år sedan har Johan utvecklats en del, även om han säger att man nog aldrig blir fullärd. Han har varit ledare på slöjdkaféer som Lycksele sameförening anordnat och han har också hoppat in och hjälpt Lotta och Per Niila.
– Det är lite intressant att tänka att banden jag gjorde för två år sedan såg förskräckliga ut och nu ser de rätt bra ut. När man väl fattat hur man gör är det rätt så enkelt.
Det första bandet han vävde har han kvar. Det är ett nyckelband och han säger att det syns på bandet var han började förstå tekniken.
– Det viktigaste att tänka på när man börjar är att man inte kommer att vara fantastisk på en gång. Jag tror felet många gör när de börjar väva är att de tänker: ”nu ska jag väva fem meter laska”, eller att man börjar med 25 mönstertrådar. Då tar man död på det direkt. Dessutom kan man faktiskt använda vilka färger som helst till att börja med, bara för att lära sig tekniken.
Bandvävningen har också blivit en länk till familjens historia.
– Det finns väldigt mycket kultur i något så enkelt som ett band. Man kan hitta band som är knutna till familjer och platser och man kan gå tillbaka i historien och se mönster och band som nästan försvunnit. Det är en kulturskatt.
Bildtext: Ett av Johans alster, baserat på ett dekorband från ume- och lulesamisk tradition, men med tenntråd i varpen.
