Jag – en fredsskadad

Jag var på väg till Gällivare när telefonen ringde. En dam, engagerad till andfåddhet, var stressad över DCA-avtalet. ”Och” sade hon ”inte minst berör det här er samer, eftersom det gäller militärbaser i både Kiruna och Östersund”. Jag kände att jag inte hade koll, utan lyssnade mest. När jag kom tillbaka till datorn googlade jag: Jodå, i allt väsentligt verkade damens beskrivning av avtalet att stämma. 

DCA STÅR för Defence Cooperation Agreement. Det undertecknades av försvarsminister Pål Jonson (M) och USA-kollegan Lloyd Austin i det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon i december. Det ger USA tillgång till 17 svenska militärbaser från norr till söder. I det lite mer traditionellt samiska området rör det sig om baser i Kiruna, Boden, Vidsel, Luleå, Härnösand, Östersund och Älvdalen. 

PÅ BASERNA ska USA få lagra vapen och amerikansk personal kommer att placeras på dem. De amerikanska medborgare som kommer att arbeta på militärbaserna som omfattas av avtalet kommer inte att lyda under under amerikansk straffrättslig lag. I avtalet mellan Sverige och USA finns ingen klausul som säger att kärnvapen inte får finnas på de aktuella militärbaserna. Där skiljer sig Sverige från till exempel Norge, Island och Danmark, som inte accepterar amerikanska kärnvapen på sina territorier.

AVTALET ÄR undertecknat, men riksdagen har ännu inte fattat sitt beslut. Det verkar som att riksdagen först ska bestämma om de författningsändringar som krävs för att avtalet ska kunna träda i kraft, för att sedan hålla en omröstning om själva avtalet. Den 8 maj ska avtalet läggas fram för riksdagen och hela klabbet ska vara i hamn innan sommaren. Remisstiden gick ut måndagen den 25 mars och enligt damen har inte Sápmi på något vis konsulterats om avtalet. En namninsamling som kräver folkröstning om DCA har skapats och finns på mittskifte.nu. När jag sitter och skriver den här texten har närmare 8000 personer skrivit under.

MÅNGA, bland annat nästan alla riksdagspartier, verkar tycka att DCA är en toppengrej. För egen del vet jag väldigt lite om både krig och försvarspolitik, men någonstans säger min logik mig att fred inte kan byggas med tävlingar i vapenmakt. Naivt? Kanske. Men så tror jag inte heller att barn blir bättre av hot om aga eller att hungriga hundar jagar bäst (det är vargar i ordspråket, jag vet). Jag är nämligen fredsskadad. Det sägs överallt nu, att svenskar är det. Och om jag som svensk är fredsskadad, vad ska då inte det samiska folket vara? Herre gud, samer är ju kända för att vara ett fredligt folk, så vilka pacifiststörda människor ska det inte vara som springer omkring ohärdade i Sábme?

SÅ: JAG avskyr ordet fredsskadad. Jag kommer aldrig att acceptera krig som norm och att fred är något som skadar människor. 

VAD MER? DN:s chefredaktör Peter Wolodarski kom tillsammans med två chefskollegor till Jåhkåmåhkke för samtal efter Kjöller-gate. Det var ett fint samtal vid elden och budskapet om renskötselns förutsättningar, historielösheten hos kolonialmakten, minoritetens utsatthet, med mera, gick nog fram. Om det leder till annorlunda publicistiska beslut i framtiden återstår att se. 

VI HAR också träffat Sara Inger Elise Sara, som ofta skriver om och berör sånt som andra helst håller tyst om. Vi har pratat med två språkforskare om starka språkmodeller och tvåspråkighet hos barn. Och så har det åkts en hel massa skidor och människor har mötts till samtal i Ubmeje. Läs, läs, läs.

Picture of Åsa Lindstrand

Åsa Lindstrand

Chefredaktör