Jag anar en hälsosam irritation

Jag började på Samefolket 2006. Innan dess hade jag varit på något enstaka sametingsplenum som lokalredaktör för Norrbottens-Kuriren i Jokkmokk. Jag förstod inte mycket av partistrukturen, och var skiljelinjen mellan blocken gick. Så här i efterhand minns jag mest intriger och spring i dörrar. I snart 15 års tid har jag nu följt Sametingets folkvalda del på mer eller mindre nära håll. Och jag hör saker förändras. 

FORTFARANDE FINNS rågången, eller vi kanske ska använda ordet gårsså (ravin på lulesamiska), mellan dem som genom medlemskap i samebyar har tillgång till de samiska rättigheterna, och dem som inte har möjligheter att bedriva renskötsel, jaga, fiska, färdas och bygga på gamla marker. Från förra mandatperioden, då Jakt- och fiskesamernas Håkan Jonsson var styrelseordförande, till den här perioden då det så kallade renskötarblocket har varit i majoritet, syns en skillnad i vad man lyfter fram och inte. Konstigt vore kanske annars. Men. Jag har genom åren anat en mer försonande ton. En något större förståelse. En något mindre bitterhet grupperna emellan. Och en insikt om att det är kolonialmakten därute som satt det samiska folket i skiten och därmed bär skulden.

DEN SENASTE tiden, svårt att säga hur länge, men något år eller två, max tre tillbaka, så har något mer förändrats i tonläget. Det gäller just relationen till kolonialmakten. Viljan till ökat självbestämmande. Tröttheten inför okunskapen och trögheten hos majoritetssamhället. När jag lyssnar hör jag en ny tydlighet i relationen till staten. Ett krav på en samepolitisk samförståndslag, där ett nej är ett nej, där stopp min kropp gäller. Där man inte låter sig köras över. Det finns ett självförtroende i att rättigheterna finns där. Ofta juridiskt, men alltid med nedärvd övertygelse och moralisk självklarhet. 

DET VORE KANSKE en överdrift att säga att det kokar i de samiska leden. Staten har på något underligt vis lyckas förskjuta den samiska kokpunkten eller kanske kylt ner folket genom både faktisk och politisk isdragning. Men så länge vi håller oss till Sametinget vågar jag nog åtminstone påstå att det sjuder. Jag skönjer en hälsosam irritation över sakernas tillstånd. Jag hoppas att den växer och frodas, så att det idoga arbetet för kommande generationers rätt att vara samer, till sist kan blomma som båsskå vid ett friskt vattendrag. 

DET HÄR numret av Samefolket är fullt av angelägen läsning. Vi träffar Per-Anders Nutti, långvarig ordförande för Saarivuoma sameby, som i maj ska möta norska staten i Höyesteretten. I ett långt reportage resonerar vi också kring och med Muonio sameby, som länge har kämpat för att slippa koncessionsstämpeln. Vi förmedlar debatten från Sametingets plenum, där valtemperaturen stiger.. Läs, läs, läs. 

Åsa Lindstrand

Picture of Åsa Lindstrand

Åsa Lindstrand

Chefredaktör