Svenska kyrkans vilja att manifestera en förlåtelse gentemot det samiska folket för begångna övergrepp är lovvärd. Men för att nå framgång borde kyrkan lyssnat in och omfatta alla samer i ursäkten. Risken är annars att det istället för bättre relationer mellan kyrkan och samerna, blir en upprepning av forna tiders maktfullkomlighet.
På initiativ från kyrkan presenterades 2016 gedigna utredningar byggda på historisk forskning där man granskar kyrkans roll i koloniseringen, argumenten för den och vilka följder den fick för det samiska folket. Både samiska och icke-samiska forskare dök djupt i arkiven bland historiska dokument och handlingar. Nomadskoleboken bygger på intervjuer med samer som fått berätta om sina erfarenheter i nomadskolan, en för många traumatisk upplevelse som satt spår för livet. Vitboken tar upp relationerna mellan kyrkan och samerna och granskar ansvar och skuld för kränkningarna. Kyrkan säger sig vilja offentligt ta sitt ansvar. Markfrågan har dock inte behandlats i granskningsarbetet. Det saknas även förslag till upprättande och gottgörande åtgärder för det samiska folket, vilka måste tas fram i nära dialog med en bredd av folkvalda representanter.
I HISTORISK TID villestat och kyrka med patriarkal och missriktad välvilja skydda oss från kulturell uppblandning och utarmning bland annat genom inrättandet av nomadskolor och andra åtgärder. Men inte alla samer sågs som tillräckligt mycket samer för att vara skyddsvärda. Gruppen skogssamer bedömdes alltför besmittad av den svenska kulturen. Genom kontakter med den var de ändå på väg att dö ut, menade man. Dessutom var samerna inte tillräckligt evolutionerade för att klara av att förvalta de egna markerna. Dessa på rasism grundade teorier ter sig idag både djupt okunniga och fördomsfulla och bottnande i ett djupt förakt. Åtgärderna ledde till att man i påstådd välvilja bit för bit tog ifrån oss vår kultur med grymma och vidriga metoder. Markerna fick andra ägare. Staten stal en stor del, men även kyrkan roffade åt sig och är idag en av de stora ägarna till våra ursprungliga marker. Kyrkans kvinnor och män får en del av sina löner genom skogsbruket på dessa marker. Allt medan renens betesmarker begränsas och förstörs genom skogsavverkningar och andra exploateringar.
DET GÅR EJ att se att kyrkan i den omfattande Vitboken fäst något vidare avseende vid hur historiska åtgärder och nutida följder påverkar skogssamerna som grupp. Ändå finns det många historiska dokument som kunde ligga till grund för samma omsorgsfulla forskning gällande den skogssamiska kulturen. Men det verkar som att den grupp som en gång hamnade i bakvattnet som en mindre bevarandevärd ”blandkultur”, varken svensk eller samisk, helt har ignorerats. Ser kyrkan fortsatt på skogssamerna som ovidkommande?
ETT SAMETINGSVAL har genomförts i vår. Tunga och viktiga frågor väntar på behandling: Inrättandet av en sanningskommisson, arbetet för en konsultationsordning och en ny rennäringslag. Frågorna är avgörande för att komma närmare samiskt självbestämmande och rennäringslagen är för många direkt ödesavgörande. Arbetsuppgifterna kommer att kräva mycket tid och arbete av sametingsledamöter och partiarbetare. I samråden mellan kyrkan och samerna har oberoende samiska röster därför höjts för att vänta med förlåtelseceremonin tills tiden är den rätta. Kyrkan som äger makten i frågan verkar trots det vilja driva igenom ceremonin redan under kommande höst. Samiska Rådet i svenska kyrkan står ivrigt bakom, men förankring saknas bland oss folkvalda representanter. Kanske är kyrkan förblindad av lockelsen om ett gott eftermäle för den avgående biskopen?
FÖR ATT SKAPA en förlåtelse med försoning måste kyrkan som idag har nytta av de begångna överträdelserna vara beredd att lämna tillbaka till exempel ägande eller inflytande över marker till samerna. Har kyrkan klart för sig vilka samer man riktar sig till, om till alla eller bara några? Med det sagt är risken annars att eftersmaken inte blir ljuv, utan att bitterheten tvärtom kan komma att dominera och den förväntade försoningen bli till ett misslyckande.
Lilian Mikaelsson, ersättare i Sametinget, Marie Persson Njajta, partiledare Landspartiet Svenska Samer och ledamot i Sametingets styrgrupp för sanningskommission, Jan Rannerud, partiledare Vuovdega och ledamot i Sametingets styrgrupp för sanningskommission
