Sorgeprocessen står i centrum när dansaren och koreografen Marit Shirin Carolasdotter sätter upp sin föreställning med den sydsamiska titeln Jarkelidh. Efter premiären i Luleå framfördes den under Ubmejen Biejvieh, för att sedan resa vidare under Riksteaterns flagg. Samtidigt arbetar Marit Shirin med flera andra konstnärliga projekt.
TEXT ÅSA LINDSTRAND FOTO ANNA DRVNIK
När Sebastian Björkman och Linnea Sundling dansar Jarkelidh är det ett resultat av att de, tillsammans med föreställningens koreograf Marit Shirin Carolasdotter, har utforskat begreppet ”lament”, som kan beskrivas som det konkreta uttrycket för en sorgeprocess. Det handlar om att hitta sin röst, om förändring genom att ta sig igenom en sorgs olika stadier och om att kunna bära sorgen.
– Lament kan sägas vara ett passionerat uttryck för sorg, sånt som hjälpt människor att ta sig igenom sorg genom olika kulturers uttryck för det. Vi har utforskat alla stadier av sorg, också när man går från gråt till skratt och det moment där ljuset kommer in. Det kan till exempel vara minnen av ljus kring en person. Vi vill visa att det finns ett helande när man tar sig igenom sorgen, att man kan bära den om man inte blundar för den, säger Marit Shirin Carolasdotter.
EFTER EN stillsam inledning med ett ganska långt röstexperiment börjar dansarna röra sig på scenen. Ovanför dem svävar det som Marit Shirin Carolasdotter kallar för den tredje kroppen på scenen. Det som ser ut som en stor reflexskärm som svävar ovanför dansarna och nästan omärkbart förändrar sig till färg och form. Den utgör ytterligare en närvaro och visar på förändring. Som att den efter ett tag uppfattas av publiken som evighetens liggande åtta.
– Jarkelidh betyder att vända, men föreställningen handlar mer om en transformation i ett kretslopp, än att vända till ett nytt vitt blad och gå vidare, säger Marit Shirin.
DANSARNA HAR samiskt påbrå. De valdes för att de passade för verket, men Marit Shirin Carolasdotter konstaterar att deras samiska arv influerade skapandeprocessen och blev en del av det. Genom Riksteatern reser Jarkelidh till vitt skilda orter, men det känns, säger hon, också viktigt att den visas på orter där det finns en samisk publik. Hennes eget samiska ursprung finns på morfars sida, där släkten Mårtensson från trakterna av Hotagen förgrenas till Västerbotten efter att lappskattelandet ätits upp av avvittringen. Hon bor idag i Umeå och Bryssel och driver flera konstnärliga projekt. I ett av dem är också hennes kurdiska ursprung en viktig del.
– Inom mitt projekt Humans and Soil håller vi på att starta upp ett samarbete med kurdiska konstnärer. Samarbetet heter No Friend but the Mountains och handlar just om berget som en fristad i krig. Vi kommer att ha en första träff i Kautokeino i maj. Så jag håller på att lära mig lite sorani, som är min pappas kurdiska dialekt.
HON ÄR inne på att jobba separatistiskt, där platser skapas för att samer och urfolk ska känna sig trygga i sin scenkonst, men konstaterar också att det är känsligt.
– Det är svårt att prata om det i Sverige, för här uppfattas det direkt som exkluderande. Men måste till exempel urfolksscenkonst framföras i en teaterlokal, eller kan det göras på ett sånt sätt att man också återtar en plats i naturen? funderar Marit Shirin Carolasdotter.
Bildtexter:
1. Sebastian Björkman och Linnéa Sundling dansar sorg mellan djupaste mörker och lättnadens ljus i Marit Shirin Carolasdotters föreställning Jarkelidh, där Cicely Irvine står för musiken, Mira Svanberg för ljusdesignen och Erika Sjödin för scenografi och kostym.
2. Marit Shirin Carolasdotter.
FOTO ROBIN JALMÉN
