Mimi Märak som studerat vid Samernas i Jokkmokk och kom tvåa i SM i Poetry slam i Malmö i maj.
TEXT PIA SJÖGREN
Har du skrivit poesi länge?
– Jag kallar det texter, inte dikter. Jag har skrivit i kanske två år, mycket samhällskritik och feministiskt. Hela min familj spelar teater och sjunger, så det var naturligt att visa upp det jag gjort. Vad mormor och storasyster tycker är viktigast. Tänk att jag inte ens fick godkänt i svenska på högstadiet.
Fick du inte dåligt självförtroende av det?
– Nej, varför det? Man pluggar för att få betyg och jobb. Jag har jobbat med mamma sen jag var 13. Jag har alltid vetat att jag inte är dum. Det är bland annat därför jag har börjat skriva för att vi har så korkad skola, så många barn på ett ställe och sen betygsätta dem. Det är taskigt! Barn fungerar ju olika.
Hur var det att tävla i poesi?
– Jätteroligt! Men det kändes inte som att tävla. Det var så ballt att få lyssna på alla och träffa andra ordnördar. Nu ringer vi varandra och telefonbattlar, läser för varandra och kommenterar, ”sakta ner tempot där”, ”bra rim” och så vidare. Jag som inte ens tyckte om poesi förut, eller visste att det heter spoken word.
Hur går det till när du skriver?
– Ibland är jag överinspirerad och då kan det vara omöjligt, som att ligga utan att vara kåt. När det lossnar kan jag inte sluta skriva, då är det som att äntligen få gråta ut. Jag har en hel kasse med snygga meningar och ord som jag tror kan bli street art eller till pärlplattor. Ord bara kommer. Oftast sparar jag dem i huvudet.
Vad har du skrivit på sistone?
– Bland annat till min mamma på hennes födelsedag. Den börjar så här: ”Det där hade min mamma aldrig tolererat, nolltolerans personifierat. Om du tror att du vet något om jävlar anamma. Då har du aldrig träffat min mamma”.
Vad vill du med skrivandet framåt?
– I sommar ska jag läsa upp min poesi bland annat på Luleå pride och festivalen Urkult. Jag skriver och läser mina texter högt så länge jag har något att säga och någon vill höra.
