När jag skriver det här är det långfredag. En del av familjen är i Guovdageaidnu och jojkar och sjunger, en annan del har just dragit upp en öring till frukost där upp i nordväst. Man försöker leva normalt. Barnen, större som mindre, måste få ha det roligt och fint. Mitt i eländet.
FÖR ELÄNDIGT är det och det eländet kan vi inte exportera till Blåkulla. Inte ens hin håle skulle vilja ha människans obegripliga dumhet. I Ukraina rasar kriget. Närheten och igenkänningen spelar roll för vår empati, sådan är människans och medias logik. Jag ser förödelsen och utöver alla människoöden som aldrig blir hela igen, så är också kriget i Ukraina en del av människans krig mot Moder jord. För någon gång ska allt byggas upp igen. Och oavsett om det är trä, sten, murbruk, asfalt, plast eller metall som ska till, så ska det tas från jorden.
TILL SÁME EDNAM kom regeringen efter många års väntan med besked: Jokkmokk Iron Mines får bearbetningskoncession för Gállok. Ett besked som gick enkelt att fatta när Socialdemokraterna hamnade i enpartiregering och plötsligt bara lyssnade på det öra som var vänt mot bolaget. Det är märkligt ändå, att ett så stort parti inte lyckas bli modernt i fler aspekter än det ekonomiska, där socialdemokratin sedan 1980-talet har färdats i nyliberal riktning med vurm för avregleringar och new public management. När det kommer till mänskliga rättigheter, urfolksfrågor och miljöfrågor sker ingen modernisering över huvudtaget. Det är beklagligt.
JAG TOG tidigt ställning i gruvfrågan. Eller, det behövdes inte, för det fanns liksom redan inom mig. Och trots att jag är journalist har jag varit aktiv i kampen för att slippa se våra fiskevatten förgiftas, renbetesmark skövlas och så många arters hem förintas. Det var framför allt två saker som fick mig att korsa den där journalistiska linjen. Jag hade inte gjort det om mina åsikter hade stått i strid med det samiska lokalsamhällets. De samiska värderingarna om skonsamhet i naturen och skydd för renen har varit kompromisslösa i Gállokfrågan, och stämmer överens både med mina personliga värderingar och med Samefolkets perspektiv. Dessutom kände jag att det blev omöjligt att gå omkring och låtsas. Det ärligaste var att kliva fram och redovisa min position: Jag vill inte ha någon gruva i Gállok, och jag kommer att kämpa mot den.
DÄREMOT har jag sedan kampen trappades upp 2013 inte själv skrivit någonting om Gállok. Och i det här numret, där vi ägnar många sidor åt Gállokbeslutet, har jag tillfälligt klivit av som ansvarig utgivare. I stället är det Samefolkets styrelseledamot Catharina Hansson, rutinerad publicist, som är ställföreträdande ansvarig utgivare.
TILL SIST, mot bakgrund av uttalanden av kommunalråd i norr: Heliskiing måste vara bland den mest befängda av aktiviteter man kan tänka sig. Att släppa ut så mycket skit för att bli fraktad till en fjällsluttning där man ska åka skidor ner – det är egentligen nästan för dumt för att alls kommenteras.
LÄS OM skogsrenskötaren Henrik Andersson, som tagit otaliga strider på senare år. Läs om Henrik Blind, som kan bli en samisk röst i riksdagen. Och om skidåkning i Anár och kraftfull konst i Venedig. Och sluta aldrig att bekriga dumheten. Kanske det enda rimliga kriget.
