Fem partier kom till utfrågningen av riksdagsledamöter som SSR arrangerade i samband med landsmötet. Nivåskillnaden var stor mellan ledamöternas kunskaper, men framför allt blev det uppenbart att några stora kliv framåt i samefrågorna inte är att vänta – oavsett vilket parti som tillfrågas.
Annette Lööf, forskare vid Vaartoe i Umeå, var moderator för utfrågningen av riksdagsledamöter. Fem partier hade tackat ja till inbjudan: Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Frånvarande var alltså Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Utfrågningen inleddes med att riksdagsledamöterna fick presentera sig och sin utgångspunkt i de samepolitiska frågorna. Först ut var Jonas Eriksson, Mp:
– Jag är samepolitik talesperson för Mp och hade tidigare ansvar för mineralpolitiken i näringsutskottet, så jag kom i kontakt med samefrågorna den vägen. Min kunskap om samefrågorna var väldigt låg, och det är så hos den svenska befolkningen över lag och även i Riksdagen. Vad ni behöver göra är att ta initiativ och bjuda in oss och föra dialog. Mitt parti har länge jobbat med urfolksrättigheter, men vi är ett litet parti så det hänger ofta på de personella resurserna. Jag har fått stöd av er och av politiska tjänstemän att skriva motioner, bland annat när det gäller ratificering ILO169. Andra stora frågor är att göra minoritetsspråken till ämne i skolan och att ersättning ska utgå för naturresurser som utvinns ur Sápmi.
Kristina Yngwe, Centerpartiet, talade också om den låga kunskapsnivån.
– Kunskapen är grunden till att vi ska kunna lösa många konflikter. Vi måste jobba tydligare, till exempel via uppdaterade underlag i skolan, men också inom vården. När det gäller rovdjursförvaltningen ser vi att de beslut vi har fattat i riksdagen inte helt och hållet verkställs på lokal nivå. Naturvårdsverket tillåter inte licensjakt i vissa områden. Vi måste få ordning på rovdjursförvaltningen så att man kan känna trygghet i vilka förutsättningar som gäller.
Isak From, Socialdemokraterna, jobbar i huvudsak de areella näringarna. Han framhåll rennäringens betydelse för jobb och utveckling i glesbygd.
– Både vilt och ren och andra hållbara produkter har nyttjats för lite. Där har vi en större ambition och där vi ska öka trycket. Rovdjursfrågorna var tuffa förra mandatperioden. Ett bekymmer är att länsstyrelsernas arbete kring toleransnivåerna inte hanteras lika på de olika länsstyrelserna. Jag tror inte att någon annan näring tolererar tio procents förluster, därför måste det finnas ersättningssystem som fungerar. Den nu aktuella frågan där Naturvårdsverket har tillåtit en föryngring i Jämtland – det kommer inte att fungera, men de följer beslutet att det ska finnas stora rovdjur i hela landet. En ny fråga är sjukdomen CWD som hotar rennäringen, och klövviltet över lag.
Jessica Wetterling, Vänsterpartiet, underströk att hon är ny i Riksdagen och även inom samefrågorna, men berättade att hon arbetat mycket med MR-frågor tidigare.
– Vi driver också sanningskommission och konsultationsordning, men vi vill gå längre i konsultationsordningen enligt, vad jag förstår, norsk modell. Om man ska kunna lita på det här som vi snackar om, måste man visa det också i handling.Till exempel ska ju Sametinget kunna utse sin ordförande själv. Det ska inte vara ett förslag som sedan ska godkännas av regeringen. Det är en symbolfråga och handlar om att ni ska kunna lita på oss.
Bengt Eliasson, Liberalerna, nämnde alla de stora frågorna, som konsultationsordningen, sanningskommissionen och rätten till det sitt språk.
– Det är dags att ratificera ILO169. Och osynliggörandet är ett allvarligt demokratiskt problem som vi måste komma till rätta med.
DE FEM riksdagsledamöterna lät rätt så överens i sin syn på samefrågorna, varpå moderator Annette Lööf frågade varför det likväl händer så lite. Och flera gånger under utfrågningen nämndes samma sak: Det behövs en riksdagsmajoritet för att få igenom frågorna, och den saknas. Jonas Eriksson, Mp:
– Ingen regering kommer lägga fram en proposition som röstas ner i riksdagen, för det visar en svaghet.
Liberalen Bengt Elisasson vittnade också om splittring inom blocken:
– Vi är inte alls överens i alliansen om ILO169. Liberalerna har landsmötesbeslut på en ratificering, men man behöver 175 mandat i riksdagen och när man kommer in på markfrågor, så är det konfliktfrågor. Vi menar att Sametinget måste få större självbestämmande för att bli en tyngre part i relation till den part som vi representerar.
Kristina Yngwe, C, lade till att samefrågornas vara eller icke vara i partierna ofta är väldigt personkopplade, varför kontinuiteten kring dem riskerar att förloras vart fjärde år, när det är val. Det visade sig också att det kan finnas en rädsla för att börja röra om i grytan, med risk för vad som då kan komma fram. Isak From, S:
– Jag menar att rennäringslagen är patriarkal och skulle behöva ändras enligt 2020-talets förutsättningar, men frågan är om vi orkar det för då sätter man ljuset på en massa frågor som jag inte är säker på att vi klarar av att hantera. Jag blev väldigt besviken att Sametinget sade nej till Nordisk Samekonvention, för det hade varit ett steg bättre än inget.
EN FRÅGA TILL ledamöterna handlade om hur de ser på ett stärkt samisk självbestämmande och inflytande. Jonas Eriksson, Mp, menade att ett stort ansvar läggs på Sametinget, samtidigt som resurserna är väldigt små.
– Menar man att det samiska folket ska få inflytande måste man också skapa ekonomiska förutsättningar för det. Det behövs mer pengar till det politiska arbetet i Sametinget, men också att det följer med pengar när konsultationsordningen är på plats. Jag tror att Sametinget ska ha plenum i Riksdagen varje mandatperiod. Vi behöver ha regelbundna kontaktytor och en gemensam plan för hur vi för frågorna framåt. Vi vet att alla inte tycker lika, inte heller i Sametinget, men vi måste hitta minsta gemensamma nämnare, annars kommer vi ingenstans.
Följdfrågan från moderator Annette Lööf kom snabbt:
– Det kan inte bli en jämlik dialog om den ena parten hela tiden ska tvingas till en anpassning. Det måste finnas en möjlighet att säga nej. Hur jobbar ni med den frågan? Ett svar som många reagerade på var det från Kristina Yngwe:
– Det är viktigt att vi inte gör åtgärder som höjer konfliktnivån. Jag tror det finns en risk med veto att man höjer konfliktnivån, istället för att man sitter ner och löser frågor med dialog och samråd på lokal och regional nivå.
UNDER UTFRÅGNINGEN formulerades, med rovdjurssituationen i åtanke, frågan till ledamöterna hur de kan tillåta att våldet mot renskötarnas, samebyarnas, egendom pågår.
Jonas Eriksson, Mp:
– Om man menar att biologisk mångfald är viktig kommer vi att måsta acceptera att rovdjur tar en del. Om tio procent är rimligt vet inte jag, men vi vet ju också att det på en del håll kan vara mer än så. Vi måste höja ersättningen, men jag jobbar i mitt parti också för en förståelse för rennäringen och att skyddsjakt ska tillåtas, även om vi inte är riktigt där än.
Isak From, S, fortsatte:
– Vi har rovdjuren här för att det är viktig del av den biologiska mångfalden att förvalta till våra barn, men vi ser också att vi måste kunna ha en effektiv skyddsjakt och vi vet att björn och örn måste in i systemet.
Bengt Eliasson, L: Det här är en brännande fråga också i mitt parti. Vi behöver en mer selektiv licensjakt, eftersom vi har olika förutsättningar på olika platser. Vi måste våga ta i den här frågan.
Jessica Wetterling, V: Frågan om vargen delar partiet. Hos finns det de som vill skjuta varenda varg och de som inte vill skjuta en enda varg. Våldet mot samebyarna är svårt att kompensera för, men vi är öppna för att öka den ekonomiska ersättningen.
Kristina Yngwe, C: Den som är utsatt ska känna legitimitet och att det fungerar. Där är vi inte någonstans i Sverige idag när det gäller rovdjursförvaltningen och särskilt inte när det gäller rennäringen. Det här måste tas på allvar.
När det blev dags för frågor från åhörarna var Tomas Sevä, Muonio, på hugget.
– Ni har i regeringen ett statligt skogsbruk som heter Sveaskog. Känner ni till det? Ni ska tillrättalägga Sveaskog och deras rovdrift. Sveaskog har tagit bort samrådsförfarandet för vår sameby och nu får ni helgen på er att återinföra samrådsplikten med Muonio sameby.
Lars Thomas Persson, Gällivare skogs, talade klarspråk:
– Vi är inte ute efter ersättningarna. Vi och många andra samebyar är i kollapsfas. Vi måste komma någonstans i rovdjursproblematiken. Ersättningarna måste höjas, men rovdjurstammarna måste ner, vi måste få lätta på trycket.
Folkrättsjuristen Mattias Åhrén ställde frågan på vilket sätt riksdagsledamöterna menar att till exempel Nordisk Samekonvention stärker samebyarna.
– Ingen bestämmelse i NSK skyddar enskilda samebyar eller enskilda renskötare, så varför skulle de här vara instrument till gagn för samebyarna?
Jonas Eriksson, Mp, var en av dem som svarade:
– NSK sänker inga rättigheter, och vi skulle vilja se att den tog upp fler rättigheter, men den är i alla fall en rörelse för att komma ur den här sirapen.
Matti Blind Berg, Girjas, reagerade på den uttryckta rädslan att höja konfliktnivån:
– Att vara rädd för att höja konfliktnivån är Sverige mellanmjölk i ett nötskal. Vi måste våga ta konflikterna om vi ska komma vidare.
Jessica Wetterling, V, sade avslutningsvis att initiativ till konsultation inom ramen för konsultationsordningen, också bör kunna komma från samerna. Jonas Eriksson lät om inte uppgiven, så i alla fall bistert realistisk, när han mot slutet förklarade varför samefrågorna tar tid att genomföra.
– Om en förtryckt grupp ska få mer, så måste majoritetssamhället och ekonomiska krafter backa, och det är starka krafter.
TEXT OCH FOTO ÅSA LINDSTRAND
