En skådespelares comeback

FILM De senaste åren har varit mycket intensiva för den lulesamiska konstnären och skådespelaren Maj-Doris Rimpi. Hon har gjort både kortfilmer, långfilmer och annat. Dokumentären som skildrar hennes vardag hade smygpremiär i Jåhkåmåhkke och i dagarna har det varit officiell premiär vid Göteborg Film Festival.

TEXT ÅSA LINDSTRAND FOTO CARL-JOHAN UTSI

Du har varit väldigt efterfrågad de senaste åren. Tycker du att man kan kalla det för en comeback?
– Ja, så är det nog. Jag har nästan hamnat tillbaka i 70- och 80-talen. Då var det ett riktigt ekorrhjul. Sedan ville jag hem. Tillbaka till rötterna och till uppväxten. Så mitt och liv, och det jag bestämde mig för att klara av, var under många år föräldrarna, renarna och snöskottningen. Jag blev nästan ett med renen så småningom. Men så kom den här kortfilmen, Myrlandet, 2011. Och sedan rullade det på. Vi gjorde filmen till Laponiaporten i Porjus, jag och Per-Eric Kuoljok, och jag fick en roll i Martina Haags film Glada hälsningar från Missångersträsk. Och så blev det då Stuorre Vaerie, som var kortfilmen som kom före Sameblod. Och så nu den här dokumentären.

Dokumentären om dig heter helt enkelt Maj Doris och har premiär nu i dagarna. Är du nöjd?
– Ja, det ger en ju chansen att berätta om sitt liv och sin kultur. Och den är verkligen ingen skönmålning med omtag på omtag, sminköser och klädbyten. Det är ju hundra saker man vill få fram i en dokumentär, men egentligen handlar den bara om mina dagar och det tycker jag är fantastiskt. När man gör en spelfilm har man hundratals människor omkring sig. Här glömde jag till slut bort kamerorna. Dessutom har de vävt in det jag skrev om den femtonde hövdingen redan 1982 och som är helt aktuellt idag.

Är det någon skillnad på att spela in en svensk film som Martina Haags Glad hälsningar från Missångerträsk och att göra Sameblod med Amanda Kernell?
– Jag kom aldrig in riktigt i gemenskapen under inspelningen av Martina Haags film och kontakten med henne som regissör blev aldrig nära. Jag stegade in, gjorde rollen och åkte därifrån. Sameblod var ju å andra sidan allt jag har upplevt. Där var jag hemma. Det den filmen skildrar är precis sådant som har hänt. Och det fortsätter idag. Jag bor vid en sjöstrand. Vid förra höjningen av vattennivån, som var en meter, förstörde de platsen där jag garvade mina skinn. Det är inte lika påtagligt som förr, utan man smyger in kolonisationen. Det tar aldrig slut, utan kommer nya gruvor och nya exploateringar. Vårt dilemma bara fortgår och upprepas.

Finns det något man kan göra åt det?
– Vi samer måste tro på oss själva och vår kultur och vi måste fundera på hur vi själva kan behålla den här helheten. Allt handlar om jobb och pengar, men vem har lurat oss till att vi måsta ha alla dessa pengar?

Hur ser ditt liv ut nu framöver?
– Jag har ett så späckat schema att jag inte har kunnat ta hem renarna i år, för vem ska sköta dem när det är så mycket snö? Det gör ju lite ont, det gör det. Det är som sagt premiär för dokumentären som ska visas på ort efter ort, men jag kommer inte att kunna vara överallt. Sedan är jag nominerad till en utmärkelse i M magasin, som jag inte ens visste vad det var, och det avgörs ju i februari. Sen i mars ska jag åka till Nya Zeeland. Och nu är det snart Guldbaggegalan, men inte far jag på den, nä gud bevare mig…

Fotnot: Guldbaggegalan, där filmen Sameblod var nominerad i flera olika kategorier, hölls den 22 januari, då denna tidning redan hade gått i tryck. I tidningen i M magasin är Maj-Doris Rimpi nominerad i kategorin Årets kulturmappie. Dikten om den femtonde hövdingen skrev Maj-Doris Rimpi för en teaterföreställning som Dalvadisteatern uppförde på 1970-talet. Den bygger på berättelsen i Sven Rosendahls roman med samma namn, som kom 1964 och som skildrar den mörka silverbrukstiden i 1600-talets Sábme.

Bildtext:
Maj-Doris Rimpi har bråda dagar med filmpremiärer och nomineringar. Sedan 2011 har hon filmjobben avlöst varandra.