”Vad händer med en människa när allt hon vet och allt hon är förkastas?” När tre unga kvinnor från Sáminuorra talade under sanningskommissionens överlämnande gick det inte att värja sig. Det borde inte ha gått för någon att värja sig. Och gick det, så har jag diagnosen på den människan klar: Empatistörd.
DE UNGA talade om en skam och en skuld som inte är samernas att bära. Och de konstaterade att en historisk dag bara blir historisk om den förändrar något, att en rapport inte förändrar deras liv om den inte leder till handling.
JAG SATT där och tänkte på hur framtida forskare och andra intresserade kommer att vilja se vad som skrevs i Samefolket om överlämnandet av Sanningskommissionens slutrapport den 30 september 2026. Vilka var förväntningarna och hur blev det?
DET VAR en fin dag i Staare. Och att förväntningarna är skyhöga råder inga tvivel om. Vart och ett av talen handlade om just det. Utom ett: Talet från kulturminister Parisa Liljestrand. Hon tackade alla för jobbet, men lovade inget konkret om hur arbetet ska fortskrida.
OCH DET är klart. Sverige har ju inte ens en regering i skrivande stund. Att sanningskommissionens slutrapport, levererad i svenskast tänkbara stuk som en SOU (Sveriges Offentliga Utredningar) överlämnas när Sveriges politiska elit är som mest upptagen, är nästan självklart. Nej, jag är inte vän av konspirationsteorier, och jag tror inte att det var planerat. Men att en dag som beskrivs som historisk för samerna, samtidigt överskuggas av händelser i huvudstaden, känns likväl symptomatiskt.
VI FÅR se, tänker jag krasst när jag vandrar gatorna ner från Gaskeuniversiteete, om det här blev en historisk dag, eller bara en vanlig dag på jobbet. För hur det nu än är, så ligger det samiska folkets framtid fortfarande i andras händer. Det är upp till Sverige. Så som det varit sedan något slags nyfött och yrvaket Sverige tog fram gåspennan och bestämde sig för att bestämma.
SEDAN DESS har det samiska folket mer eller mindre fått kämpa för sin kultur. Det är en kamp som pågår varje dag. Den finns i sanningskommissionens alla vittnesmål och i forskaren Elle Erikssons försök att förbättra marklavbetet. Den finns i Marja-Lisa Ranneruds yxhugg när hon timrar sin första njalla och i Jon Petter Stoors arbete med samisk hälsa.
OM ALLT detta läser du i det här numret av Samefolket. Och nej, det blev ingen riksdagsplats för de samer som kandiderade. Läs om hur en av kandidaterna, Inger Ann Omma, resonerar kring svårigheterna för samer att ta sig in i rikspolitiken. I nästa nummer följer vi upp det här. Då berättar politikern, sametingspolitikern, aktivisten och kulturarbetaren om sina vägval till politiskt inflytande.
OCH DU, på tal om att påverka: Visst uppmanar du grannar, släktingar, arbetskamrater, killen som rastar hunden och damen på gymmet, att prenumerera? De kanske inte vet om det än, men självklart behöver de en prenumeration på Samefolket.
