Elina Nygård avbildar samiska berättelser

Vid ett köksbord i Mattisudden öster om Jokkmokk skärs konst i plattor av gummiliknande material. Fåglar knutna till samiska myter och renar i olika poser blir till svartvita tryck under Elina Nygårds händer. 

Från den första ångesten över att göra sitt skapande offentligt, ställer hon idag ut sin konst med glädje och har nyligen startat företag.

Elina Nygård har sitt arkiv lättillgängligt hemma i Mattisudden. På senare tid har hon också fått i uppdrag att designa logotyper åt företag.

Elina Nygård har alltid skapat, men det är först under de senaste två-tre åren som hon tagit ett kliv ut i offentligheten med sina alster. Hon har provat olika tekniker, som akvarell och akryl, men idag handlar det framför allt om svart-vita tryck. 

Det började med fåglar kopplade till samiska myter. Elina Nygård hade läst om myterna på en norsk webbplats och valde ut några av dem som hade en mer positiv innebörd. Det blev till slut en hel serie med fåglar. Svanen, ripan, lommen, hackspetten, ljungpiparen och lavskrikan, för att nämna några. Och när de första trycken var klara fick hon en rivstart på sin konstnärskarriär. Den nya satsningen Bothniasalong 2018 annonserade att de ville ha in ansökningar av både okända och etablerade konstnärer. Tajmingen var rätt. Hon skickade in en ansökan och juryn valde bland 275 bidrag. Elina Nygård valdes som en av 94 utställare. Utställningen ägde rum sommartid på fyra platser i Norrbotten och Västerbotten.

– Det kändes ju väldigt stort att komma in på Kulturens Hus i Luleå och se mina små svartvita små tryck hänga mittemot Anders Sunnas jättestora verk. 

SEDAN DESS har det i stort sett rullat på. Ungefär samtidigt som Bothniasalong ägde rum flyttade familjen till ett hus inne i Jokkmokk där de bodde i ett år.

– Då fick jag Leila Nutti till granne. När hon upptäckte att jag hade en ateljé hos mig och såg det jag gjorde, uppmuntrade hon mig att göra något mer av det. I samma veva sålde jag ett tryck, men tyckte att jag fick alldeles för mycket betalt för det.

En webbsida skapades och Elina Nygård tyckte att det var fruktansvärt jobbigt att lägga ut bilder på sin konst.  Det kändes lite läskigt att marknadsföra sig själv så hon tog grannen till hjälp.

– Jaha, ska jag låtsas vara konstnär nu? tänkte jag. Det kändes för kaxigt och jag visste ju inte hur det skulle tas emot.

Vid sidan av jobbet på Ájtte museum, där hon arbetat i tjugo år, har hon nyligen startat eget företag. Också det skedde under viss vånda. Hon har ställt ut under Jokkmokks vintermarknad två år i rad, senast tillsammans med slöjdaren Jon Utsi. När de sedan ringde från Nikkaluokta och frågade om hon ville ha utställning på Galleri Skáidi hade hon därför materialet klart och tackade ja. I början av augusti var det vernissage. Utställningen hänger till sista september. I november ska hon berätta om fågelmyterna och sina tryck på Tráhppie i Umeå. Om vintermarknaden 2021 kan genomföras blir det utställning på Gamla Apoteket. Och mellan utställningarna finns Elina Nygårds konst även på produkter som muggar, bordstabletter och almanackor. Det senaste tillskottet är ett tecken i tiden: Munskydd. Hon har också tagit fram ett nytt vigselbevis för de borgerliga vigslarna i Jokkmokks kommun.

– Jag är vigselförrättare och tyckte helt enkelt att det behövdes nya vigselbevis, så jag lade fram frågan och kommunen nappade. 

ELINA NYGÅRD TILLHÖR genom sin mammas släkt Sirges sameby. Hennes hemmamarker sommartid finns i och kring Vájssaluokta. Pappa kom från Tornedalen, men flyttade till Stockholm som ung och arbetade åt STF. Familjen tillbringade sina första år i huvudstaden, men återvände till Jokkmokk. Sitt första skolår gick Elina på Waldorfskolan i Järna, men när hon skulle börja årskurs två gjorde hon det på Sameskolan i Jokkmokk. Där fick hon också sin första lärartjänst efter avslutad lärarutbildning. När ett vikariat på Ájtte museum dök upp sökte hon det och där är hon kvar. 

– Jag gillar mest de kreativa delarna av mitt jobb på museet, men i perioder blir det för mycket kontorsjobb med ansökningar och liknande. Då skulle jag nästan inte kunna andas utan mitt eget skapande. 

Förra våren besökte hon en utställning av Carl Johan de Geer på Bildmuseet i Umeå. Där visades en film om hur man konstruerar mönster. 

– Det var så kul! Jag blev helt uppslukad och for hem och började göra mönster. Det börjar ofta med att jag fotar grejer som jag vill fortsätta arbeta med. Mest av allt vill jag nog gå vidare med samiska myter. Vi har en så rik kulturskatt med många fina berättelser. Och i mitt eget skapande tar jag mig helst an de glada delarna av kulturen. 

ÅNGESTEN ÖVER att bli bedömd är numera bortblåst. Där skapandet börjar försvinner tiden och det kan vara svårt att slita sig från tryckplattorna och lägga ifrån sig kniven. 

– Man får energi av att göra saker som man blir glad av. Gummikarvandet är så skönt. Det är en tillfredsställelse att se gummiflisorna över hela bordet. Sen är det så klart en boost att se sina egna grejer på en utställning och om folk dessutom vill ha dem är det ju skitkul. Man blir som stolt.

TEXT OCH FOTO ÅSA LINDSTRAND

Bild av Åsa Lindstrand

Åsa Lindstrand

Chefredaktör