Tack vare tips från äldre sagesmän i Sirges sameby har flera system med fångstgropar i år registrerats av Laponiatjuottjudus. Vissa fångstgropsystem har varit kända sedan länge, men också hittills helt okända stora system har nyligen uppmärksammats.
Dagens renar använder samma trader som vildrenarna gjorde när de förr i tiden strövade i Sápmis skogar och fjäll. Forntidens jägare grävde därför fångstgropar på samma platser där nutida renskötare ibland bygger spärrstängsel. På strategiska ställen, mellan branter och sjöstränder, som vid Rinim i Sirges sameby. Här, i den västligaste delen av Sijddojávrre, finns linjer av fångstgropar på bägge sidor av sjön.
– Min mamma Elle visade mig fångstgroparna i Rinim när jag var liten och vi plockade juobmu. Redan då kom intresset för gamla lämningar, säger Henrik Micael Kuhmunen som arbetar på Laponiatjuottjudus, Laponiaförvaltningen, i Jåhkåmåhkke.
NÄR HENRIK MICAEL Kuhmunen vistades i Sijddojávrre om somrarna, brukade han mellan kalvmärkningar och fisketurer intervjua äldre renskötare som bodde runt sjön. Han frågade dem om vissa ortnamns betydelser och om gamla kulturlämningar.
– Jag frågade Erik Ivar Kallok om han visste om några fångstgropar. Det gjorde han och han visade mig var de var, säger Henrik Micael.
Erik Ivar Kallok berättar i sin tur att det var hans far som på 1950-talet berättade om fångstgropar under Tjirák, norr om vistet i Vággevárásj där familjen bodde.
– Pappa sa att det var förfäderna som grävt groparna. Han var född 1900, så det måste vara gammalt det där. Jag blev intresserad och for ensam dit och tittade och då hittade jag flera fångstgropar. Groparna ligger på en strategisk plats där renarna vandrar, säger Erik Ivar Kallok.
Han fortsätter:
– Pappa sa att jägarna tog vildrenarna strax före brunsten, då var de som störst och fetast. De behövde inte driva dem utan for och kollade groparna då och då. Inte varje dag, men varannan. Sedan avlivade de renarna i groparna, där var de försvarslösa. De gjorde säkert som vi gör nuförtiden. Först nackstick och sen stick i hjärtat.
HENRIK MICAEL FRÅGADE också sin morbror John Kuhmunen om han hade sett några fångstgropar kring sjön. Det hade han och han visade ett antal gropar som han hade hittat för några år sedan, vid Nuortoajvásj. Ingen annan nu levande kände till de här groparna när John Kuhmunen uppmärksammade dem.
– Jag råkade komma på de här groparna. Det är 20-30 meter mellan dem. Jag brukar kolla på allt möjligt när jag går omkring. Det är säkert folk före mig som hittat groparna, men de är ju döda, säger han.
John resonerar kring att groparna är ett tecken på att det funnits mycket folk som funnits i området i gamla tider och att de kanske bytt till sig spadar av järn från andra folk för att kunna gräva så flitigt. Ingen kan dock säga vilka verktyg forntidsfolket verkligen använde för att kunna gräva så mycket. Kanske en spade gjord av ett framhorn från en storsarv, eller ett bogblad eller ett horn från älg? Uppgifter om att horn och ben använts som spadar finns från södra Sápmi.
HENRIK MICAEL SKICKADE uppgifterna om fångstgroparna vidare till sin kollega Anna Rimpi som är arkeolog på Laponiatjuottjudus. Under sommaren 2020 kontrollerade hon tillsammans med Henrik Micael ett 15-tal av de fångstgropar som John Kuhmunen hittat. Det skulle visa sig att de ingår i ett cirka fyra kilometer långt system bestående av totalt omkring 250 gropar. Erik Ivar och Inga Kalloks system innehöll cirka 100 fångstgropar.
Det var en digital karttjänst, där Lantmäteriet har släppt ett skikt på den digitala kartan som visar terrängskuggning, som gjorde det möjligt att få överblick över fångsgropsystemen. Henrik Micael kunde med hjälp av denna funktion se att systemet som paret Kallok hade visat innehöll över 100 gropar.
– Jag tycker det är viktigt att man inom samebyarna frågar de äldre om gamla lämningar, letar upp dem och för vidare informationen så att de kan dokumenteras, säger han.
MED HJÄLP AV tipsen från de äldre renskötarna har Anna Rimpi kunnat detaljstudera fångstgroparnas sträckning på högupplösta kartbilder. System som hon sedan besökt i fält.
– Det är monumentala lämningar som tar en stor del av landskapet i besittning. Vi har också hittat områden med fångstgropar i en unik mängd. Det visar på att det var ett väldigt resursrikt område – en fångstmiljö, säger Anna Rimpi.
Anna Rimpi menar att det troligen finns över 800 fångstgropar vid Lájtávrre och Sijddojávrre. Analyser från andra gropar längs Luleälven visar att de äldsta är cirka 3000 år gamla. För de nyregistrerade groparna i Laponia krävs dock mer arkeologisk forskning för att få fram mer fakta. Det är svårt, menar Anna Rimpi, att hitta organiskt material i groparna för att kunna kol-14-bestämma deras ålder. Groparna har dessutom blivit grävda och modifierade allt eftersom genom århundradena. Någon generell ålder går därför inte att slå fast.
– Vi vet väldigt lite. De undersökningar som är gjorda är gamla och svåra att analysera, säger Anna Rimpi.
I botten på en fångstgrop kan det ibland finnas en kista av trä. Den användes för att låsa fast renens eller älgens klövar, så att bytet inte kunde kravla sig upp.
– Det finns gropar med en kista av trä, eller stenar, men ofta finns ingen alls. Det finns också fångstarmar av sten som är kopplade till vissa fångstgropssystem, säger Anna Rimpi
Hon berättar att det finns fler stora system med fångstgropar i och strax utanför Laponia som ännu inte blivit undersökta.
– De här lämningarna utgör en viktig pusselbit för att förstå områdets historia, konstaterar hon.
TEXT TOR L. TUORDA FOTO HENRIK MICAEL KUHMUNEN/LAPONIATJUOTTJUDUS
