I sex år har Börje Allas skrivit på sin bok. Nu är den utgiven och klar. En 460 sidor lång skröna som utspelar sig hos ett urfolk i norr, men också på många andra platser i världen. Det är mycket som är sant i boken – och resten, ja, det är helt enkelt osant.
När Börje Allas hade bestämt sig för att göra en bok av alla möten, med människor och djur, och alla erfarenheter han samlat på sig genom livet, köpte han en ny dator. En dator som bara var för att skriva på, så att inga virus skulle hitta in i den. På den har han arbetat de sex senaste åren med debutboken Ursa major, den stora björnen. Men i huvudet finns redan manus till fyra-fem ytterligare böcker.
– Jag började med den här, för att den är lämplig att göra en uppföljare till, säger Börje Allas.
Han är född i en torvkåta som ett av tio syskon. Han tillhör Talma sameby, säger att han levt nomadliv och hållit på med renskötsel i hela sitt liv. Han tog också över samebyns jakt- och fiskeförening och började guida och arrangera konferenser i egen regi. Det tillsammans med många uppdrag i föreningar och styrelser, har gett honom massor med kontakter med människor runt om i Sverige och världen.
– Så alla karaktärer i boken har verkliga ansikten som jag ser framför mig, berättar han.
I enstaka fall är karaktärerna namngivna, som till exempel det tidigare kommunalrådet i Pajala, Harry Rantakyrö. I andra fall är det svårare att räkna ut vem som avses och det behöver inte alls handla om särskilt kända människor.
– När en av karaktärerna blev gravid skulle jag plocka in någon i hennes ställe. Det blev en tysk turist som jag mötte i Saxnäs som fick den rollen.
Men där upphör, berättar Börje Allas, hans inflytande över karaktärerna. När de väl har trätt in i historien agerar de på egen hand.
– De gör vad de vill – det är helt hopplöst.
I DET STORA perspektivet handlar Ursa major om den situation och den problematik som urfolk världen över upplever. Att urfolken har en egen historia och att det är en historia i nära kontakt med naturen. För att göra boken mer allmängiltig har Börje Allas valt att inte kalla det folk han beskriver för samer, eller att de lever i Sápmi. Han skriver inte heller att de håller på med renar, utan använder endast ordet ”djuren”. En del av händelserna i Ursa major är helt sanna, andra helt fiktiva.
– Jag har forskat mycket i ubåtshändelserna i Hårsfjärden och pratat med militärer. Mest sannolikt har det gått till på det sätt som jag beskriver i boken.
På frågan varför Börje Allas har valt att skriva berättelsen som en skröna, istället för att skriva vanliga memoarer, svarar han att i memoarer kan man ju inte skapa hjältar. Huvudpersonen Tijo blir till sist något av en hjälte. Och det är ju trots allt roligt att få hitta på fritt:
– Jag kör mycket skoter och många historier till boken har kommit till då. Ibland kan jag börja skratta på skotern åt mina egna berättelser.
Den stora björnen, Ursa major, kan vara en stor björn som ska jagas, men det kan också vara en stjärnbild. Eller någonting annat. Börje Allas konstaterar att björnen är ett väsen som alltid har funnits nära samerna. Han beskriver hur hans egen relation till björnen har förändrats.
– I början såg jag den som ett skadedjur som tog renarna. Men sedan hade jag ingen lust att döda björnar mer. Så jag slöt ett avtal med björnen, att jag skulle låta den vara om den lät mina renar vara.
Har det fungerat?
– Ja, för mig har det fungerat. Jag har inte behövt döda några fler björnar. Man måste lita på naturen och att den håller sina avtal.
TEXT ÅSA LINDSTRAND FOTO PRIVAT
Svensk sammanfattning
Börje debuterar med urfolksskröna
När Börje Allas hade bestämt sig för att göra en bok av alla möten, med människor och djur, och alla erfarenheter han samlat på sig genom livet, köpte han en ny dator. En dator som bara var för att skriva på, så att inga virus skulle hitta in i den. På den har han arbetat de sex senaste åren med debutboken Ursa major, den stora björnen. Den stora björnen, Ursa major, kan vara en stor björn som ska jagas, men det kan också vara en stjärnbild. Eller någonting annat. Börje Allas beskriver hur hans egen relation till björnen har förändrats. ”I början såg jag den som ett skadedjur som tog renarna. Men sedan hade jag ingen lust att döda björnar mer. Så jag slöt ett avtal med björnen, att jag skulle låta den vara om den lät mina renar vara. För mig har det fungerat. Jag har inte behövt döda några fler björnar. Man måste lita på naturen och att den håller sina avtal.”
