Det är första november när jag skriver det här. För några dagar sedan körde jag hem från Sametingets plenum i Skellefteå, som jag bevakat. Längs vägen var det stundtals nio plusgrader. Det hade nästan kunnat vara vilket sommardag som helst uppe i Kvikkjokk, tänker jag lite missnöjt om sommaren i norr. Men korrigerar min egen tanke snabbt. För numer blir det ju allt oftare 30 plusgrader där längs kanten av de höga fjällen.
MEDAN JAG var borta hemifrån föll den första snön. Den landade på en blöt backe och blev till sörja. Sedan kom ett par gnistrande stjärnklara nätter, isen jåmade där ute på sjön. Och nästa dag var det med livet som insats man pallrade sig ut med hundarna. Vallen var ömsom isbana, ömsom ett frasande hårt skartäcke. Nästa kväll regnade det, ett disigt fuktigt tätt regn.
OM OMBYTLIGHETEN och oförutsägbarheten hos vädret i vår tid talade många av ledamöterna i plenum. Jag tänker inte betygsätta huruvida de ledande samiska politikerna jobbar bra eller inte med klimatfrågan, men jag är övertygad om att de flesta av dem inser allvaret. I alla fall de som själva lever av naturen eller har närstående som gör det. För allt ställs på ända.
DET SISTA vi brukar fiska för året i vår familj är löjan när den går upp i älven. Inpräntade i oss är de datum som gäller. Men på senare år har det inte funkat så. Inte en löja i älven de där dagarna. Några dagar senare kanske de har börjat gå upp, men då kan isen ha lagt så pass tjockt att båten inte kan forcera. Vill vi ha det så? Nä, det vill vi nog inte. Kan vi göra något åt det? Klart vi kan, men inte ensamma. Är det för sent? Kanske.
SÅ FAMLAR vi vidare medan vi bränner våra fossila bränslen i allehanda fordon, uppdaterar vår elektronik och vår garderob, byter våra kök och tycker att vi har rätt till en utlandsresa varje år för att det är ändå lite synd om oss här i mörkrets och kylans Norden. Hur ska vi få till en förändring om vi inte alla tillsammans backar bara lite grann? Hur?
RÄTT SÅ oförutsägbart kan det också vara att arbeta i en organisation när den enda anställda drar på sig influensa samtidigt som andra nyckelpersoner i tidningsproduktionen blir sjuka. Det har hänt oss den här gången, och därför är det här en något tunnare kniven-mot-strupen-tidning. Tack och lov fanns det begåvade resurser att plocka in för layout, men för säkerhets skull ber jag om överseende om något inte skulle ha klaffat i tidningens utseende eller innehåll.
EFTER EN tuff produktionsperiod kommer här i alla fall Samefolket, och även om sidorna är något färre än vanligt, och samiskan är i stort sett obefintlig i den här tidningen, så finns det väldigt mycket spännande innehåll i den. Att intervjua skådespelerskan Anna Maria Blind är bland det roligaste jag har gjort. Jag tror ni kommer att tycka att det lika roligt att läsa om henne. Och hur fantastiskt är det inte att två samiska trummor till slut får påbörja sin resa hem från medelhavskusten? Om detta och mycket mer läser ni i det här numret.
