Friday, 27 February 2015 15:21
KONSTNÄR Sofia Ricklund Lidgren utvecklar den traditionella slöjden. I utställningen Samiskt prisma i Umeå visade hon nyligen knivar och kåsor i glas, med feministisk underton. I maj tar hon masterexamen i keramik och glas från Konstfack i Stockholm där hon även presenterar en utställning och en nyskriven slöjdbok.
TEXT OCH FOTO YVONNE RITTVALL
Med rötter i Vilhelmina och en pappa som slöjdade knivar fick Sofia Ricklund Lidgren tidigt pröva på hur man ”sätter ihop en kniv”.
– Jag fick dock inte lära mig det samiska språket, men vill gärna göra det. För om man inte förstår vad andra säger blir man exkluderad, konstaterar hon och tillägger:
– Slöjd är ju också ett språk, ett sätt att uttrycka sig på. För mig har det dock varit en kamp om hur jag skulle göra min slöjd kommunikativ på det sätt jag är och hur jag skulle förhålla mig till tidigare hantverkstradition. Jag vill dock inte anpassa mig så mycket med den jag är för att få slöjda.
Sofia Ricklund Lidgren anser att nyskapande är nödvändigt för att slöjden och den samiska kulturen ska kunna kommunicera utåt till det svenska samhället.
– Om vi bara kommunicerar tradition står det still. Traditionell slöjd är dessutom könad, vilket vi måste bryta. Hur många kvinnor slöjdar knivar idag? Jag är nog ganska ensam om det.
När Sofia Ricklund Lidgren flyttade från Västerbotten för att studera på Konstfack i Stockholm blev hennes rötter allt viktigare och hon ville visa vem hon var utåt. Under 2013 inleddes därför arbetet med glas och knivar.
– Jag gick ju keramik- och glaslinjen på Konstfack och tycker glas är fint, så det var ett självklart val. Eftersom horn och skinn är ett traditionellt material ville jag ha kvar litet av det också.
I arkivet på Västerbottens museum hittade hon sydsamiska mönster som slipades in i det kalla glaset.
– Jag sågar, slipar och limmar glaset och jobbar träslöjdsaktigt med det. Strävar inte efter att det ska bli en perfekt yta. Detta som en protest mot att kvinnor alltid ska vara så perfekta, fina, smala, släta och fettfria. Dessutom målar jag, stundtals, med nagellack på knivbladen. Det är så feminint laddat.
Under senare tid har hon bland annat gjort en kniv där hennes egna tänder, gjutna i glas, sitter på knivskaftet.
– Jag var så arg, under en period, och kände mig begränsad av vad jag fick göra, förklarar hon.
Kåsorna, blåsta i varmt glas, med inslipade traditionella och icke-traditionella mönster, är inspirerade av traditionen.
– Jag har tittat på andra kåsor, men tänkte att glas passar bra till bruksslöjd.
I maj, när hon tar sin masterexamen från Konstfack, presenterar hon sin egen nyskrivna slöjdbok med arbetsnamnet Made it myself, samisk feministisk slöjd.
– Jag hoppas på att öka förståelsen för vad jag håller på med, förklarar hon.
Vad gör du i framtiden?
– Fixar en egen ateljé, söker samarbete med andra slöjdare och flyttar tillbaka till norra Sverige. Bloggar om slöjd och skriver. Slöjd är både lustfyllt och utmanande att arbeta med.
FAKTA: i utställningen Samiskt prisma, arrangerad av Gerd Ulander, konstnärlig ledare för Ricklundgården, medverkade även konstnärerna Anders Sunna, Katarina Pirak Sikku, Tomas Colbengtson och Per-Elof Månke Ricklund.
