Sunday, 23 March 2014 21:45
TEATER I Jag är tusen år möts det samiska och det svenska genom historien på gott och ont. Det är en angelägen föreställning där vi kan följa hur drivkraftiga människor bidragit till utveckling, men även hur kolonial politik och exploatering påverkat och förändrat förutsättningarna.
TEXT YVONNE RITTVALL FOTO HANS-OLOF UTSI
Med avstamp för 12 000 år sedan gör vi en resa genom tiden med nedslag i väl valda tidsrum. Samekvinnan Margareta tar oss med på hennes vandring till Skåne på 1300-talet. Efter en uppenbarelse vill hon missionera i Sápmi. Hon träffar Heliga Birgitta i Vadstena och Drottning Margareta i Lund som ger henne tillåtelse att tjäna Gud dock utan att bistå med präster.
Samekvinnan Margareta ställer då den ständigt aktuella frågan: ”Varför bryr ni er inte om vad som sker i Lappmarken?”
År 1919 när läraren Karin Stenberg, som var med och bildade Norrbottens första sameförening, efter sitt tal i riksdagen träffar Ester Blenda Nordström, journalist på Svenska Dagbladet bränner det till ordentligt. Ester Blenda Nordström, som arbetat som lärare i Sápmi under ett år, exotiserar sin upplevelse i boken ”Kåtornas folk”. Detta bidrar med okunskap anser Karin Stenberg och pekar på konsekvenserna.
FÖR NÄR DEN samiska historien skrivs av turister med förvrängd blick och oförståelse leder det till att myndigheter, som läser texten, stiftar lagar som drabbar samerna.
Karin Stenberg konstaterar upprört att allt hänger ihop, lagförändringarna, kronomarkerna och rasbiologin, förminskningen, försvagningen. Detta för att industrin ska kunna ta skogen och gruvorna.
Att hålla ihop en berättelse från urtid till nutid, från hällristningar till demonstrationsplakat, under ett par timmar, är ingen enkel uppgift. Regissören Lena Engqvist Forslund lyckas dock skapa en intresseväckande bild med skärpa och helhet. Med direkt, engagerat tilltal ger de sex skådespelarna sprängkraft åt föreställningen. Ulla Dahlströms snygga scenografi, med skiftande film- och bildprojiceringar av olika miljöer och Britta Marakatt Labbas säkra, poetiska känsla för kostym förhöjer upplevelsen.
DEN NYSKRIVNA MUSIKEN, av internationellt kände kompositören och musikern Svante Henryson framförs framgångsrikt av Norrbotten NEO. Mixen mellan traditionellt och experimentellt bidrar till en spännande dimension bortom orden i föreställningen. Stort utrymme lämnas åt jojken i ursprunglig form.
De aggressiva gruvetableringarna i Sápmi och gruvkonflikterna avslutar Jag är tusen år. De samiska och svenska demonstranterna enas i parollerna: Mineralpolitiken är ett skämt, vem som helst får provborra! Ni trasar sönder hela fjällvärlden! Förstört grundvatten kan inte återställas!
Det är ingen tillfällighet att det ser ut som det gör i Sápmi och det är verkligen på tiden att alla intresserar sig och ser det. Jag är tusen år, som går på turné i Västerbotten, spelas i Norge och Finland och på Dramaten i Stockholm, bidrar till att minska kunskapsluckor om vad som utspelas I Norra Sverige i allra högsta grad. Se den!
Teater1:
En intressant och tänkvärd resa genom historien presenteras i Jag är tusen år.
Teater2:
Bland de betydelsefulla personer som fokuseras i föreställningen är Lapp Johan, Johan Graan, som blev landshövding i Västerbottens län 1653. Han hade goda kunskaper och idéer om hur Lappmarken skulle kunna utvecklas.
Teater3:
Läraren Karin Stenberg, som var med och bildade Norrbottens första sameförening, tar upp samefrågor i Riksdagen år 1919. På en glöggbjudning i huvudstaden protesterar hon mot den okunskap som finns om samerna.
Teater4:
Den samspelta ensemblen ger sprängkraft åt föreställningen.
Teater5:
Okunskap är en osynlig kolonialism som fortsätter än idag. Utan historia är vi fångar i vår samtid.
