Det var högt tempo från start till mål när Maxida Märak gav konsert på hemmaplan under Jåhkåmåhke márnána. Inför ett i stort sett fullsatt Folkets Hus rev hon av sina låtar och hymlade inte med det svåra att bo på en liten ort där alla tycker sig veta allt om ens privatliv – både det som är sant och det som inte är sant. Hon lyfte fram tidigare generationer – áddjá Johan Märak och mamma Nik – och nästa generation i dottern Nike Sunna. Bland annat ställde hon frågan, vilka bland Nike Sunna och hennes kompisar som kommer att bli utsatta för övergrepp, och vem eller vilka av småkillarna som kommer att bli förövare. Hon ger mänskligheten en känga och konstaterar att något måste vara helt fel.
– Kanske är det så att man ska bli lite utrotad så där vart tusende år, säger hon, och fortsätter med att det ändå är konstigt att majoritetssamhället inte lyckats utrota urfolken:
– Vi är ju trots allt inte så många.
Maxida Märak levererar kärlek och stenhårda statements under en timmes tid. Hon konstaterar att mark, vatten, luft och eld kan dämpa ångest som inga mediciner klarar av. Och hon gör ett tydligt ställningstagande mot rasism och Ebba Busch Thors handskakningar med den bruna partiledaren. Hela konserten, oräknat extranummer, avslutas med Järnrör.
TEXT OCH FOTO ÅSA LINDSTRAND
