Ja tänk, här är vi igen. Ett nytt nummer av Samefolket. En liten motor som drivs av pennor och tangentbord, av människors livserfarenheter, berättelser och händelser som till slut får sin plats på papper och skärm. Det finns något trösterikt i det där. Att ord fortsätter att skrivas, läsas och delas, även när världen omkring oss känns både snabb och stundtals svår att förstå.
I år firade litteraturfestivalen Littfest i Ubmeje tjugo år. En av Nordens största litteraturfestivaler, där författare och läsare möts. Mellan scener och seminarier uppstår ibland de där samtalen som biter sig fast i hjärteroten.
Ett av dem kom från poeten Natalie Diaz, som tillhör mojavefolket. Hon talade om hur vatten är källan till liv, men också hur människor genom vattnet kan kontrollera liv. Och hon sa också att det inte finns något som omfamnar en kropp så som vatten gör.
Den bilden har följt mig sedan dess.
Kanske för att den rymmer något vi längtar efter. Att få bli buren en stund. Att få vila i något större än oss själva.
I mitt eget språk finns ordet tjaetsie. Vatten. Ett ord som bär mer än bara en naturresurs. Vattnet rör sig, hittar vägar, fortsätter trots hinder. Och naturen, hur mycket vi än försöker styra den, tycks alltid hitta tillbaka till sin egen rytm.
SNART FYLLER jag trettio. Jag ska inte påstå att jag är gammal, med risk för att någon kiknar av skratt och sätter kaffet i halsen. Men tiden gör något med perspektiven.
Man börjar stanna upp lite oftare och fundera över vad tiden egentligen är och hur snabbt den rör sig när man inte ser efter den.
Under festivalen talade också Lilian Ryd om den samiska stjärnhimlen. Om hur vi samer såg på månen och stjärnorna för att orientera oss i tiden. När det var fullmåne kunde man färdas även i mörkret med renrajden och stjärnorna kunde säga att morgonen snart var nära.
Det är något i den där blicken upp mot himlen som får mig att tänka på tempo. På livets puls. Kanske behöver vi stanna upp lite oftare och lyssna in andra rytmer än de som styr nyhetsflödet.
För visst är det mycket man skulle kunna skriva om just nu. Man somnar och vaknar till nya rubriker som ökar hjärtats rytm och stundtals fyller själen med en slags livsångest.
Men mitt i allt det där fortsätter livet. Vattnet rinner vidare, vinden rör sig genom träden och tiden går.
Kanske är det därför det ibland är värt att stanna upp och lyfta blicken. För i det stilla ögonblicket ryms också något annat: möjligheten att fortsätta tro på framtiden och på varandra.
