Urgamla vägar har blivit vanskliga

Monday, 24 February 2014 20:48
Beteshagen i Bajkasj, Jåhkågasska tjiellde. På morgonen har en grupp hunnit påbörja flytten med sina renar i 35 minusgrader. Nu är nästa grupp på gång. Beteshagen öppnas och renarna strömmar ut. De första vajorna tvekar som om de inte riktigt vågar tro på friheten, men sen går det fort och hela hjorden följer efter. Hundskall, grymtningar, skällor, och fyrtaktskotrarna med sina skonsamma motorljud. Flyttleden går norr om Tjåmotis, över Blackälvens torrlagda del, en kort bit på Seitevarevägen och sedan ner på Skalkká, en sjö i Lilla Lule älv.

Nils Edvin Länta, Jon-Mikko Länta, Miriam Länta, Stefan Länta och Liz Eriksson kör sakta efter sina renar. Flytten går som på räls efter det hårdfrusna, förkörda spåret. Hundarna behöver inte anstränga sig alltför mycket, men unghunden är nära att bli sparkad av en irriterad gammelvaja. Det märks att de här renarna är vana vid att flytta till fots.

Framför dem ligger en dagsetapp på dryga två mil efter den uråldriga flyttleden. Men de gamla vägarna har blivit förrädiska till följd av vattenregleringen. Skalkká har i jakten på maximal vinstudelning för vattenkraftsbolaget förvandlats till ett livsfarligt vatten. Det gäller att veta exakt var man kan köra, och ändå är det inte säkert. Isen kan abrupt försvagas underifrån, och vindvakar kan slå upp från en dag till en annan. Flödvatten likaså. Trots det hårdkörda spåret fastnar några av skotrarna i vattnet. Det uppstår viss oro i laget när renarna börjar sprida sig, men snart är det rättning i ledet och taktfast tramp framåt igen.

Vattnet och skogarna. Och på senare tid har Jåhkågasska tjiellde fått ytterligare ett hot att hantera. Drygt sju kilometer bort blinkar en röd lampa på en mast. Den står på Björkholmsberget, eller Gállok, som platsen också heter. Där under vilar vad som påstås vara Europas största obearbetade järnmalmskropp. Både Jåhkågasska tjiellde och grannbyn Sirges slåss tillsammans med bland andra undertecknad hårt för att avvärja ett snabbt annalkande gruvhot, som för alltid skulle förstöra markerna. Den här vintern har Jåhkågasska lyckats stoppa nya provborrningar under åtta veckor tack vare ett avtal med bolaget. Ett litet andrum i ett engergislukande gruvhot, under en vinter när betet på många håll dessutom har gått i baklås.

Väl framme västanför Granudden, i Nihkkulisluokta, har skymningen passerat och mörkret sänkt sig över skogen. Också i detta område, Majves nr 3 på gruvspråk, har en prospektör tillstånd att provborra, efter koppar. När denna tidning är tryckt har tillståndet gått ut, och vi hyser en stilla förhoppning att det inte förnyas. Att det aldrig blir något Jokkmokk Mining District, och att renarna får fortsätta att färdas längs de urgamla lederna, till sina urgamla vinterbetesland.

TEXT OCH FOTO TOR LUNDBERG TUORDA

MG_2447 Renhjorden har just lämnat beteshagen, längst bak kör nestorn Nils-Edvin Länta. I bakgrunden skymtar Seitevaredammens vågräta krön som visar att detta är ett land präglat av Vattenfall.

_MG_2483 Hjorden har just korsat Kvikkjokksvägen och är nere på den reglerade sjön.

_MG_2518 Solen går ner efter att just ha gått upp. Skalkká på sina ställen livsfarlig att färdas på på grund av regleringarna.

_MG_2537 Flytten går som på räls efter det förkörda spåret. Hjorden är utdragen till mer än en kilometers längd.

_MG_2548 Jon-Mikko Länta puttrar sakta bakom renarna. Fyrtaktsmaskinen låter lite, luktar knappt någonting och är perfekt att krypköra med.

_MG_2564 Renhjorden går på en uråldrig trad, idag används dock vattnet mest till elkraftproduktion.

_MG_2601 På väg mot vinterbetet i ett område som hotas av gruvexploatering.

Bild av Åsa Lindstrand

Åsa Lindstrand

Chefredaktör