Sunday, 23 March 2014 21:43
LITTERATUR Under många år verkade Bo Lundmark som nomadpräst. Över hela Sáme ednam mötte han människor i glädje och sorg. Om tiden som präst bland samer, men också om sin barndom och ungdom berättar han i den nya boken Såvitt jag minns.
TEXT OCH FOTO ÅSA LINDSTRAND
Det var egentligen förläggaren Göran Lundin, på Ord och visor förlag, som såg till att Bo Lundmarks minnen blev till en bok. De båda möttes i samband med den traditionsenliga berättarkvällen i Tärna och Lundin sade åt Lundmark att sätta sina minnen på pränt i någorlunda kronologisk ordning. Ett och halvt åt senare finns nu boken utgiven på nämnda förlag. En ljus skildring av ett liv, där också de något tyngre upplevelserna framstår som sist och slutligen meningsfulla och framåtsyftande.
– Under studietiden var det ju inte så enkelt, men i backspegeln har man kunnat se att också det hade sin betydelse. Sedan har jag ju inte gått in så mycket på personliga motgångar och sorger, men visst har de funnits.
Bo Lundmark föddes på trettondagsafton, eller, som han säger, de tre vise männens dag. Han understryker dock att det inte finns några jämförelser med honom själv för övrigt. Det var 43 grader kallt denna krigets vinter år 1944. Men även om Bo Lundmark inte är lassgammal, så känns hans berättelser ofta som hämtade ur en annan tid.
– Jo, delvis kan jag nog hålla med om det intrycket. Utvecklingen har gått med raska steg här på slutet. Under min tid som nomadpräst var många av bosättningarna i väglöst land ännu bebodda. Förhållningssättet till tid är något som har förändrats. Sedan har vi ju urbaniseringen med allt vad den har medfört till exempel när det gäller förhållningssättet till naturen. Insikten om de gränser i naturen som man inte får överträda finns inte på samma sätt längre – det är en kunskap som i mångt och mycket har försvunnit.
Han var den första i sin släkt som fick möjlighet att studera vidare. Men att han skulle ha gjort en klassresa vill han inte riktigt vidgå. Han är nog som han alltid har varit, menar han. Åren i Uppsala ledde honom i alla fall via gymnasiet till teologstudier och ett liv som präst. Praktiken gjorde han i Jokkmokk, där han förkovrade sig i lulesamiskan. Den första ordinarie tjänsten blev i Jukkasjärvi. 1979 fick han så tjänsten som samernas kyrkoherde. Utrymmet var stort att utforma tjänsten efter eget huvud. Bo Lundmarks yrkesliv kom under många år att innebära långa färder både längs med och långt ifrån vägarna. Otaliga blev mötena med samer över hela Sáme ednam och många strapatser kom att läggas till minnenas bank.
– Jag skulle kunna skriva en handledning om utdragssoffor. I regel bodde jag ju hos dem jag besökte. Tjänsten utformades i stor utsträckning efter de helgtraditioner som fanns i Sápmi. Visst var det en fin tid, även om bortavaron från familjen inte alltid var enkel. Å andra sidan så var jag verkligen hemma när jag var hemma.
Bo Lundmark konstaterar att skrivandet är något av en åkomma hos honom. Under många år har han till exempel glatt Samefolkets läsare med sina betraktelser.
– Skrivande upphör jag inte med och inte så sällan blir det i diktens form. Men jag har inte bestämda projekt som jag ska genomföra.
Bildtext
I nyutgivna boken Såvitt jag minns delger Bo Lundmark många minnen både från sin uppväxt och från sitt liv som samernas präst.
