När Maxida Märak lade ut bilder på omslaget till sin nya skiva, Anekdot, fastnade jag med blicken. Jag sögs in i rummet, och ville vistas i ljuset som flödade in i den lilla stugan. De lite sporadiskt placerade föremålen. Därute ett vidunderligt landskap som har allt man behöver. Därinne: Lugn, värme och vila.
TROTS ATT jag kan ibland känna en bedövande längtan efter slingrande grusvägar bland västgötska hagar, ängar och rödmålade torp, eller efter lukten av strandad tång i det bohuslänska kustbandet, så var Maxidas skivomslag en bekräftelse på att jag numer känner fler platser som hemma, fler symboler med en känsla av trygghet.
TRYGGHET är tyvärr ett ord som våra politiker håller på att göra till kräkmedel. Det manglas ut vare sig det gäller en vårdkris i Jåhkåmåhkke eller totalförsvaret. Men hur många gånger de än upprepar ordet, så har nog tillvaron sällan känts så otrygg i det stora hela som nu. I den situationen blir den nära tryggheten där vi landar och känner in vilka vi är, länkade bakåt och framåt i tiden, förmodligen ännu viktigare. Den kan finnas bakom en timrad vägg.
DET ÄR varje människas rätt att få vara trygg i sin egen identitet. Det gäller till exempel för medlemmarna i Muonio sameby, som under decennier arbetat för att få samebyn att återgå till att vara en skogssameby. Byn låg på fel sida om den så kallade lappmarksgränsen när 1928 års renbeteslag stiftades. Den lag som bland mycket annat elände slog fast att renskötsel nedan lappmarksgränsen skulle bedrivas på koncession, det vill säga genom ansökta och tidsbegränsade tillstånd av staten. 1933 fick samerna i Muonio sina första koncessioner och har sedan dess burit det som för dem känns som ett ok, ett koncessionsok.
NÄR NU renmarkskommittén fått i uppdrag att se över Muonios status skapar det reaktioner från övrig lokalbefolkning. För Muonio skulle en återgång till skogssameby innebära att en av staten bruten rätt reparerades. Byns medlemmar skulle jämställas med dem i andra fjäll- och skogssamebyar. I artiklar i Haparandabladet framställs dock en sådan förändring närmast som ett skräckscenario för övrig befolkning i området. I ett långt reportage, där vi också har intervjuat representanter för tornedalingarna och Pajala Allmänning, beskriver Tomas och Katarina Sevä sin vision om att de som tvingats bort från samebyn ska kunna återvända. Men de vittnar också om hur folk som brukar hälsa och stanna för att byta några ord numera tittar bort.
DEBATTEN liknar den vi såg efter att STF beslutade att dra ner på sin verksamhet i Jämtlandsfjällen eller i samband med Girjasdomen. Nu skulle den renskötande minoriteten stänga ner fjällen för alla andra! Rimligt? Knappast. Upplevelser av oro kan man dock aldrig ta ifrån någon och också tornedalingarna har rätt att kämpa för sin kultur. Men värt att påminna om är att det faktiskt är mindre än hundra år sedan Muonio blev inlemmad i koncessionsstrukturen. Fram till dess fungerade renskötseln i Muonio på samma vis som annan renskötsel. Var det verkligen så illa för befolkningen runtom innan 1933?
UTÖVER DET har vi i det här numret en fin intervju med Maxida Märak, som har landat i Jokkmokk och gett ut sin mest samiska skiva hittills. Och så berättar vi varför EU-valet kan vara viktigt för de samiska väljarna, om Sárvuopmis invändningar mot utökad rymdverksamhet, om arbetet med filmen Stöld och en massa annat. Läs! Och prenumererar du inte, så börja gärna med det nu. Samefolket är en välsvarvad pusselbit i det samiska samhällsbygget och ger dig en fördjupad samisk omvärldskoll. Och vi behöver dig.
