Monday, 04 July 2016 09:49
Giron sámi teáhters uppsättning Håll elden levande bygger på författaren och poeten Áilu Gaups litterära verk där han på olika sätt resonerar om livet som det varit, är och borde vara. Den handlar om återkomst till sina rötter och sökandet efter sin inre sanning. Det är en inre och en yttre resa bland koloniala skräckfigurer i kristen skrud, förtryck och drömmar om människans och naturens tillhörighet. Genom repertoaren märks det att teatern har fått en ny chef i Åsa Simma. Vår recensent fann talangfulla aktörer och ett ger Håll elden levande omdömet väl godkänt. Â
Manusförfattare och regissör har varit Laura Jäntti. Laura har inte gjort det lätt för sig men lyckas ändå hålla ihop livets oändliga oförutsägbarhet genomlyst av Gaups litterära verk och det är bra. Den som vill se en traditionellt berättad teater med förutsägbar dramatik har hamnat fel för här gäller det att vara vaken när referenser likt meteoriter susar in i sammanhanget. I språkmässigt komplexa delarna där ord flyger på fem språk svenska, nord- och lulesamiska, norska och danska smyger sig oron in för språkförbistring och onödigt översättande för flerspråkig samisk publik träder in. Den starkaste scenen är när huvudaktören kryper in i björnen och föds på nytt in i den nutida världen.
Skådespelarna gör en god insats och gör allt de kan utifrån förutsättningar eftersom de måste alternera mellan rollerna med hastiga byten emellan. Den som utmärker sig mest är Elina Israelsson. Genom sin oerhörda närvaro och kontakt med publiken gör hon ett särskilt avtryck. Det märks att hon har musikalisk bakgrund för hennes röst gör sig hörd i de valda avsnitten. Där har Giron sámi teáhter gjort ett kap och ett fynd av sällan skådat slag för det är hon som är den mest lysande stjärnan i ensemblen. Hon borde få betydligt mer utrymme i framtida satsningar.Â
En annan som höjer sig genom sin musikaliska talang är Paul Ol Jona Utsi som genom sin kraftigt sjungande stämma får jojken att vibrera i hela teatern. För övrigt så gör han en utmärkt insats i de mångspråkiga roller han har att spela under föreställningen. Utsi är en musikalisk urkraft som också borde få lysa mer på den samiska scenen i framtiden.
 Den som fått det tyngsta ansvaret är Áilu Gaups dotter Sárákká Gaup. Hon står på scenen alla de 50 minuter pjäsen pågår. Hon gör en helgjuten insats i den bärande rollen som förmedlare av faderns budskap och visar med det att hon har en ljus framtid på teaterscenen. Men det finns en skönjbar svårighet. Det kan vara den nära kopplingen mellan far och dotter som gör att känslornas flöde inte finner vägen ut mot friheten genom förmedlandets tunna hindrande hinna som sitter i vägen för länkens fulla vidd mellan aktör och publik. Elden hålls i allra högsta grad fortfarande levande.
Nils-Henrik Sikku