Det sägs ofta att den samiska markanvändningen inte har lämnat några spår efter sig. Det stämmer helt enkelt inte. Man måste bara veta vad man ska leta efter. Silvermuseet har i 20 år genomfört forskningsprojekt som kartlagt människans användning av landskapen under de senaste 10 000 åren. Forskningen har gett helt nya insikter om hur människan påverkat sin naturomgivning, men också om hur man genom att anpassa sin markanvändning har hittat mer hållbara sätt att leva på. Exempelvis innebar de första fasta bosättningarna i samband med renskötselns utveckling för över 1000 år sedan att stora vidder i fjällen avskogades. Det innebär att det som vi idag upplever som naturliga fjällhedar är egentligen avskogade genom människans veduttag. Avskogningen ledde till att man började leva ett nomadiserande liv med flyttningar mellan resursområden för att inte överutnyttja dem. Den här typen av kunskap är otrolig viktig även i dagens samhälle eftersom den ger oss insikter om hur resurserna bör förvaltas idag och i framtiden.
TYVÄRR HAR ALLDELES för lite resurser satsats på att utforska de nordliga landskapen. I de fornminnesinventeringar som genomfördes under 1980-talet valde Riksantikvarieämbetet att bara inventera en liten del av Norrlands inland och fjällområdena. Det gör att det än så länge finns stora områden som inte är inventerade. Så trots forskning av bland annat Silvermuseet/INSARC finns det fortfarande stora kunskapsluckor om samiskt landskapsnyttjande. Den här kunskapen är viktig del av den samiska historieskrivningen. Det visar inte minst det pågående Girjas-målet, där kunskapen om kulturminnena har varit centrala för att domstolen ska kunna ta ställning till rättsutvecklingen vad gäller jakt och fiske. Även i markexploateringsärenden blir det tydligt att kunskap om historien har betydelse. Tyvärr görs det alldeles för bristfälliga utredningar vad gäller spåren i landskapen innan exploateringsprojekten godkänns. Det innebär att kulturlämningar och deras sammanhang förstörs och att ytterligare delar av den samiska historiebeskrivningen går förlorade. Även inom skogsbruket berörs man i stor utsträckning av spår från tidigare markanvändning, som barktäkter och härdar.
VI MENAR ATT samiska kulturmiljöer är lika viktiga som alla andra kulturmiljöer och att det därför måste satsas mer resurser för att inventera de nordliga områdena. Här har staten ett stort ansvar för att tillföra medel så att inventeringar genomförs och att länsstyrelserna och Sametinget har de resurser som krävs för att följa upp om kulturmiljöerna skyddas som de ska. Vi vill även poängtera att företag som är verksamma i Sápmi har ett eget ansvar att utreda vilka kulturmiljöer deras verksamheter påverkar och att vidta åtgärder för att skydda dem. Här återstår det mycket att göra.
ÄVEN INOM DET samiska samhället finns ett ansvar för att förvalta landskapen så att kunskapen om äldre tiders bruk kan säkras och att kulturmiljöer inte förstörs. Det är viktigt att planera en färdled, ett stängsel eller en anläggning så att man inte själv orsakar skador. Detta kräver kunskap om kulturmiljöerna. Vi är därför glada för det ökade intresse som finns för att lära känna landskapen och de kulturmiljöer som finns där. Exempelvis anordnar vi på Silvermuseet/INSARC kunskapsresor för olika grupper för att tillsammans utforska de samiska kulturmiljöerna. Vi hoppas på många liknande initiativ i framtiden! För vi måste alla hjälpas åt att ta de samiska kulturmiljöerna på allvar.
Malin Brännström, jurist och forskare, Umeå universitet och Silvermuseet/INSARC, Arjeplog
Ingela Bergman, arkeolog och forskare, Silvermuseet/INSARC, Arjeplog
