Det är hög tid att Sverige bestämmer sig – vem ska vara det samiska folkets främsta företrädare? Är det Sametinget, Svenska Samernas Riksförbund (SSR), någon annan samisk organisation, sameföreningar eller till och med någon samisk person som säger sig företräda det samiska folket? För svenska staten del verkar det vara vilket som.
EFTER ATT HA följt SSR:s landsmöte i veckan (v 23 2019) kan man fråga sig hur ser svenska statens förhållande till det samiska folket ut egentligen. Nu gör SSR, med sitt uttalande ställt till Sveriges Riksdag, anspråk på att vara företrädare för det samiska folket – med hänvisning till urfolksprincipen – där man kräver att få självbestämmande i frågor vad gäller ekonomiska, sociala och kulturella frågor samt förfoga över naturresurserna.
Här råder en begreppsförvirring när en organisation anser sig företräda ett urfolk. Har staten varit otydlig när det gäller definitionen av vilka kriterier som gäller för ett urfolk? Eller är det kanske frågan om Laissez-fair – låt gå? En nyttig läsning är Martinez Cobos rapport (E/CN.4/Sub.2/1986/7/Add.4: para. 21 och 379) hur Förenta Nationerna definierar kriterierna för ett ursprungsfolk. Likaledes är det med självbestämmandeprincipen. Enligt artikel 1 i de båda konventionerna ICCPR och ICESCR är det folken som har rätten till självbestämmande – inte organisationer eller renskötselföretagare.
Håller med SSR:s Landsmöte om att det arbetssätt som regeringen använt och använder gällande samiska frågor uppenbarligen inte fungerar. Vad detta beror på kan man spekulera i men det är otillfredsställande att utvecklingen i relationen mellan staten och folket samerna har stannat upp. Här behövs ett paradigmskifte på så sätt att staten bestämmer sig för om det ska vara Sametinget, SSR, andra organisationer eller samiska personer man väljer som motpart vid diskussioner i samiska frågor.
EFTERSOM SAMER ÄR ett erkänt folk inskrivet i Regeringsformen och därmed har en särställning och är en distinkt part i relationen med svenska staten anser vi det nödvändigt att det är enbart en part som för dialog med staten i alla samiska frågor och att den parten är Sametinget – samiska folkets folkvalda organ. Men om svenska staten föredrar någon annan part att föra dialog med är det viktigt att det är endast den parten som samordnar och hanterar samiska frågor vid all kontakt.
Ett exempel på statens tvetydighet gällande samiska frågor är förslaget till konsultationsordning. Förslaget går ut på att det är tre institutioner som berörs av konsultationsordningen nämligen: Sametinget, samiska organisationer och samebyar. Osäkerheten på vem som staten anser vara motpart minskar inte utan den snarare ökar.
På grund av att det är flera som gör anspråk på att företräda det samiska folket ökar också osäkerheten om vem som egentligen för det samiska folkets talan vid samtal med regeringen. Här har svenska staten och regeringen ett ansvar för att klargöra vad är det är som egentligen gäller och att man sedan håller fast vid detta.
Dag som ovan
Ledamöter och ersättare i Sametinget
Lars-Paul Kroik, Burgfjäll, Lars-Jonas Johansson, Björkvattsdaeln, Erik-Oscar Oscarson, Härnösand, Christina Åhren, Min Geaidnu
