Katarina Spiik Skum är en av årets två Asa Kitok-stipendiater. Hon säger att det är ett av de finaste utmärkelser en slöjdare kan få.
– Jag blir så otroligt glad och berörd över att ha blivit utvald av samiska representanter, säger hon.
Katarina Spiik Skum gör det mesta och lite till inom mjukslöjd. Hon har dessutom läst duodje vid Sámi allaskuvla, och har en mastersexamen i ämnet. I sin ständiga förkovran tittar hon ofta på gamla bilder, kopierar eller låter sig inspireras. Hennes projekt och planer är många, och hon är tacksam över att Asa Kitok-stipendiet inte längre är kopplat till ett krav på en utställning till nästa års marknad.
– Mitt mål är att göra en utställning, men jag vet av erfarenhet att det kan komma saker emellan.
Stipendiaterna får 50 000 kronor var. En summa som gör en väsentlig skillnad, säger Katarina Spiik Skum.
– Det är nog mycket pengar för att jag ska kunna gå ner och jobba halvtid till hösten. Tidigare har jag haft så mycket med det privata, att jag inte riktigt har vågat släppa anställningarna. Jag har ibland fått kommentarer om att jag inte jobbar heltid som slöjdare. Fast det är jättevanligt att folk kombinerar särskilt konstnärliga näringar med anställning, har det setts som lite fult. Därför är jag så tacksam att Sámiduodji vågade välja en kombinär som mig.
KATARINA SPIIK SKUM säger att det är både en fördel och en nackdel att vara så bred i sitt slöjdande som hon är. Många specialiserar sig och kunder vill ofta veta vem som är expert på olika saker, som skoband eller kanske tenntrådsbroderi.
– Jag vill förverkliga olika idéer med olika material. Det var en väldigt fin input man fick redan på Samernas att uppmuntras till att prova allt och att man kan göra saker till sin familj utan att vara expert.
Jobben och uppdragen har avlöst varandra på senare år. Katarina Spiik Skum samarbetar med ett folkdräktsmuseum i USA och medverkade i produktionen av TV-serien Elli-Karin förr och nu. Just nu är hon anställd i projektet Samisk audiovisuell samling, som vi också berättar om i den här tidningen. Redan natten efter att hon fått besked om stipendiet började idéerna att poppa upp i hjärnan. Som alltid skyndade hon sig att skriva ner dem. Hon har fått lite ekonomiskt stöd med anledning av pandemin. Det har hon använt till att fördjupa sig kring den lulesamiska silverkragen och det lulesamiska tenntrådsbroderiet. Hon ägnar mycket tid åt at titta på äldre föremål, både på foton i arkiv men också på mammas och áhkkus föremål, för att sedan göra kopior eller liknande föremål.
– Det mesta jag skapar nu är i den andan. Så kanske det jag gör för stipendiepengarna blir en fortsättning på den vägen, säger hon.
TEXT OCH FOTO ÅSA LINDSTRAND
