Thursday, 27 May 2010 20:01
Samiskans framtid är osäker. Jag menar inte att språket riskerar att försvinna – så negativ är jag inte – men jag skulle vilja veta i vilken form och hur det kommer leva om 100 år. Om det vore möjligt att se in i framtiden så skulle vi kanske utforma vissa läromedel annorlunda. Vi skulle kanske ha lagt mer pengar på ett av de samiska språken och låtit de andra halka efter, eller kanske tvärt om lägga mer pengar på alla språken, så att det blev jämlikhet dem emellan. Jag vet inte. Ingen vet.
En sak som jag vet är att barn tycker att det är tråkigt att höra att ord de använder hemma inte passar i skolan. Jag har själv när jag jobbat som lärare ibland satt frågetecken kring ord som jag har lärt mig att använda på ett annat sätt. Ibland har jag kanske gjort rätt, ibland kanske fel. När någon ungdom säger att hon ska ruohttat till skolan – har hon då en annan dialekt, eller har hon förstått fel? Jag skulle kanske bett eleven gå till någon äldre människa i hembyn och fråga om människor ruhttet (enligt ordboken: springa om fyrfota djur) eller vihket (enligt ordboken: springa om människor).
En lärare i nordsamiska ska helst godkänna alla de nordsamiska dialekternas riktiga ord – för ´lakan´ är láhkánat, oađđádagat och gávnnit helt okej – och avfärda alla ord som inte känns riktiga, hur de nu än är: borrat bajás för ´äta upp´, vattenpöla, spillet fotboll… Men om det brister i kunskapen, då? En gång för länge sen, när jag var hos någon vis människa i Iran, så hörde jag att livets mål är att hitta balans. Vuxna människor har hittat någon sorts balans, det hör liksom till själva definitionen på vuxen. Jag vet inte om det är precis så, men ibland brukar jag ändå tänka på balansen. Balans är viktigt.
Att arbeta med samiska är en balanskonst. Det är kanske ”inne” nuförtiden att klaga lite på språkpolisernas arbete och påstå att lust och glädje i princip är viktigare än kunskap. Och det är lite sant, tror jag. Ju mer vi leker och skojar med språket, och ju mer vi använder språket – om så felaktigt! – desto duktigare blir vi. Men – och här kommer balansen in – jag måste också nämna att jag har lärt mig väldigt mycket av språkpoliserna. Även om det inte alltid var så kul.
I slutet av den här månaden släpps äntligen mitt och Victoria Harnesks konversationsspel SnabbaSvar. Man kan fråga sig varför vi har jobbat på spelet samtidigt som vårsolen brunnit utanför fönstret. Och på fritiden!? Jo, för att språk är kul. För att språk är inkluderande. Och för att folk är så tacksamma när de får chansen att lättare lära sig något som de länge velat kunna.
Ville Söderbaum
