En valrörelse pågår. Den här gången ser vi kanske mer än inför tidigare sametingsval en vild valfäktning i sociala mediers kommentarsfält. Det blir lite som SoMe-versionen av Sametingets plenumsmöten. Ledamöter polisanmäls. Anklagelser om lögner slungas runt. Alla hävdar att de arbetar för alla samer. Och jodå: Någon eller några ljuger garanterat. Det tycks (tyvärr) ingå i det politiska konceptet att då och då dra en rövare. Lite av en rövare är det just när vissa hävdar att de jobbar för alla samer. Det gör inte alla. I alla fall inte i alla frågor.
JAG VET att det finns ett enormt agg mot renskötseln inom vissa samiska politikerkretsar. Det är en sak att vilja få igen något av det man en gång förlorat, men när det slår över i hat och hämndbegär mot renen och dess ägare blir det bara osunt. Och det är en sak att vara orolig för hur markerna ska räcka till fler samer, men om man aldrig kan ge dem som idag står utanför samebyarna en skärva av stöd i mark- och rättighetsfrågor, då saknar man genuin vilja att ena gruppen. Och där står våra politiker, mellan hat och hämnd, misstro och ovilja, och blir statens bästa hantlangare.
JAHA, och så finns det alltid någon som i det vilda fäktandet går över styr. Det har man gjort när man skriver att en politisk motståndare ska ”pålas”. Det är utanför anständighetens gräns och helt självklart borde en sån kommentar leda till politisk karantän. Vi har i vår värld alldeles för stort tålamod med övertramp och vulgariteter. Bort med det bara. Rensa och hyfsa. Skärp till er och håll stilen.
VI KAN fortsätta lite på hatspåret. Anders Sunna har blivit polisanmäld två gånger för bilder i utställningen Meän meän sápmelaš. Anmälningarna kommer från gruppen som brukar kallas för tornedalingar, kväner och lantalaiset. De anklagar konstnären för att sprida hat. Nå. Är det någon som är van vid polisanmälningar, så är det familjen Sunna. Som anmälningarna haglade under de värsta åren, när Sattajärvi sameby och dess allierade motade bort dem som koncessionsinnehavare i samebyn. Anders har en kompromisslös syn på konstnärlig frihet och ser självcensur som ett fult ord. I en intervju i det här numret resonerar han kring det.
ALLT OFTARE hörs att renen är en viktig del av den traditionella tornedalska kulturen. Man hävdar att meänkieli är ett urgammalt språk. Och alldeles nyligen framfördes ånyo kravet om att tornedalingarna ska bli klassade som urfolk. Jag skulle vilja se en gedigen forskning och pedagogisk presentation av hur det gick till när den nordligare delen av Sábme koloniserades. Vem som kom varifrån med vilken kultur. För vem vill riskera en devalvering av urfolksbegreppet? Då kan kolonialstaten gnugga händer. Igen.
I DET här numret läser ni också ett historiskt porträtt i brevform om legenden Lapp-Nils. Ett människoöde som kittlar fantasin in i våra dagar, där många spelmän njuter av att ta sig an Nils Jonssons polskor. Ni får en sorglig men god inblick i hur den danska kolonialmakten har härjat på Grönland. Ann-Helén Laestadius berättar om vägen till romantrilogins sista bok, Skam. Och så tar vi er med till säsongens sista drabbning i skidspåren. Läs, lär och reflektera!
