En misslyckad operation gjorde att Sandra Wasara Hammare, 35, gick från sporttjej till kulturfrälst. Hon bytte livsstil och är aktuell med både ny musik och konstutställning.
– Jag var en riktig actiontjej men fick andra värden i livet och hittade ett annat sätt att tänka.
För drygt tio år sedan jobbade Sandra på kulsinterverket i Kiruna. På sin fritid var hon för det mesta i farten och levde sin dröm. Ena helgen var hon i Lofoten och surfade och nästa i Turkiet och klättrade.
– Jag var en riktig actiontjej som sportade för det mesta. Klättrade, åkte snowboard och reste runt i världen, säger Sandra.
SÅ DRABBADES hon av en skada på jobbet. Men operationen av ljumskbråcket gjorde att det blev än värre. Hon fick återkommande nervsmärtor och åt smärtstillande men fortsatte att sporta. Efter ett besök hos en kompis i Umeå ”snubblade hon på konsten” som hon själv beskriver det. Hon blev så fascinerad av en tavla att hon sökte in på en förberedande konstutbildning. Nu nästan tio år efteråt debuterar hon nu med sin masterutställning efter att blivit nybakad konstnär på Konsthögskolan i Umeå. Utställningen finns på Bildmuseet i Umeå och temat är händelser som påverkat henne starkt.
– Den här utställningen har jag dedikerat till Julia och Julia. Ena omkom på tarkettfabrik och den andra på kulsinterverket i Svappavaara, berättar Sandra.
Hennes utställning har titeln ”Jag lägger mitt hjärta i skåpet när jag kommer och tar med det när jag går”. Hon förklarar att många inte är sig själva på arbetsplatsen. Med de menar hon att det inte alltid är så fruktbart om man inte tänker själv och anmäler exempelvis risker på arbetsplatsen.
– Jag blir så förbannad när jag tänker på olyckorna. Julia som dog på tarkettfabriken hade inte behövt göra det. Det fanns nämligen en kille som hade hållit på att dras in i samma maskin. Jag vill belysa möjligheten att förebygga olyckor så att inte andra går bort, säger hon.
VID SIDAN AV sin utställning är Sandra också aktuell med ny musik. Hon har visserligen spelat och sjungit sen barnsben men sedan ett år tillbaka har hon och Nikolai Almgren gruppen Veden ihop. Musiken är i visgenren och första låtarna är en hyllning till Nordnorge.
– ”Tunna tunna rötter” har uppstått efter mina barndomssomrar i Norge där min áhkku drog upp rötter för sin rotslöjd. Det är en glädjesång där jag sjunger om min barndom.
Sandra berättar att hon brukade vika pappersbåtar som barn och säger att låten är en beskrivning av hennes solskensdagar på fjället. Och texten är hon nöjd över: ”Vi var borta som trimmade. Vi såg på när kaffepappersbåtar i guld och silver simmade”.
Hon vill inte placera sig i artistfacket utan kallar sig själv för konstnär. Hon berättar att hon gör musik för att det är en del av henne och något som hon haft sedan uppväxten då hennes mor sjöng mycket hemma.
– Musiken känns lustfylld. Det bara bubblar ur mig. Men jag har noll skolning, säger Sandra.
Hur är skillnaden mellan ditt liv för tio år sedan och nu?
– Förr levde jag i nuet. Det var kanske inte så mycket eftertänksamhet. Jag var nog mer självisk som ung. Jag läste inte litteratur.
Vad är ditt mål med din kultur?
– Att hålla livet intressant och roligt och lära mig nya saker. För man har bara ett liv. Jag vill undersöka saker som är intressanta och så vill jag umgås med människor som håller på med konst. För de är extremt fritänkande människor som ser det poetiska i vardagen.
Text ur Tunna, tunna rötter:
Bland huggen ved
å dammarna som inte blev, särskilt djupa
dränkta i solsken
tog våra bara ben, sats ifrån en sten
mot bäcken, men inte ända fram
strömma starkt
TEXT OCH FOTO LARS-OLA MARAKATT
