Thursday, 17 November 2016 06:42
VINJETT: JUBILEUM
LAPONIA Det har kallats för samernas världsarv. 20 år har gått sedan Unesco tog upp Laponia på listan över platser värdefulla för hela världen. De senaste åren har området förvaltats av en konstellation bestående av samebyar, staten och lokalsamhället via kommunerna, där samebyarna är i majoritet.
Samefolket har pratat med några av dem som på ett eller annat sätt har anknytning till Laponia. Fyra fotografer från området delar också med sig av sina Laponiaupplevelser.
TEXT ÅSA LINDSTRAND
Laponiatjuottjudus – Laponiaförvaltningen ligger i Jokkmokk. Där är de anställda som arbetar just med att förvalta världsarvet. De driver projekt som handlar om att dokumentera kulturarvet, de har hand om underhållet av vandringsleder och turiststugor, de sprider information om området, bland annat. Sedan 2012 är Åsa Nordin Jonsson chef för Laponiatjuottjudus. Hon var den första som anställdes, men under åren har kansliet vuxit till att idag omfatta nio anställda. Utöver det finns Naturum i Stuor Muorkke, med både säsongs- och timanställda.
– Vi har vuxit snabbt på kort tid. Och tänk att vi faktiskt har hittat bra kompetens till alla de här tjänsterna. De flesta har någon form av anknytning till Laponiaområdet, medan en person kommer utifrån.
Det var ett relativt oskrivet blad Åsa Nordin Jonsson tog sig an för drygt fyra år sedan. Laponia betraktades då som ett viktigt led i att utveckla en form av samiskt självbestämmande. Därför bestämdes också att arbetsmetoderna skulle vila på samisk grund. Beslut ska fattas i konsensus, det vill säga alla ska vara överens, istället för den vanliga svenska modellen där flest röster vinner. Rádedibme, rådslag, där idéer bollas med lokalbefolkningen är en annan av arbetsmodellerna, medan ytterligare en är siebrreladnja, läranderum, som går ut på att den kunskap som finns i området ska tas till vara genom dialog och lärande människor och generationer emellan. Åsa Nordin Jonsson ger några exempel.
– Hösten 2012 hade vi rádedibme med samebyarna på temat rovdjur. Den röda tråden var att det aldrig är någon som lyssnar till renskötarnas traditionella kunskap. Efter ett rådslag måste man gå vidare – annars är det meningslöst. Så vi sökte pengar från Sametinget för att plocka järvspillning, sedan sammanställde vi en rapport och hade ett nytt rádedibme. Nu har vi fått höra att fisken i Laponia inte mår så bra. Då hade vi ett rádedibme i Porjus och där framkom önskemål om att ta fram ett förvaltningsredskap för att få ordning på fisket. Så vi bestämde oss för ett tvärvetenskapligt projekt. Nu har vi fått kunskapen och nästa steg blir att utveckla ett förvaltningssystem. När vi skulle göra lavvun vid Naturum hade vi en siebrreladnja, då vi tog in en äldre kvinna som berättade för personalen hur en kåta ska risas och hur man uppför sig i kåtan.
ÖPPENHET ÄR ETT ledord för Laponiatjuottjudus. De som kommer in på kontoret ska erbjudas en kopp kaffe, personalen ska sig tid att lyssna och prata. Grundtanken är att det förvaltningen hittar på ska vara lokalt förankrat.
– Kaffekoppsmetodiken handlar om att folk ska känna sig välkomna, att de ska känna att man har tid. Då får vi också folk som bryr sig, som ringer och talar om när något är trasigt, och så vidare. Det gäller att bygga ett förtroende och få folk att känna att förvaltningen är deras.
Den kritik som når Åsa Nordin Jonsson handlar framför allt om att de jobbar för lite med språket. Hon säger att det finns ett gammalt beslut i Laponiaprocessen att arbeta med lulesamiskan.
– Vi gör så gott vi kan och vi har bland annat bytt alla hänvisningar på skyltar till rätt ortografi och infopärmarna och skyltar i stuglägren är på samiska.
En fråga som varit svår att arbeta med under åren är den om gruvplanerna i Gállok. Tjuottjudus tillsatte en arbetsgrupp för att se hur en gruva skulle påverka Laponia, men också för att ta fram ett bedömningsverktyg för hur exploateringar av olika slag påverkar världsarvet.
– Det var nyttigt att frågan kom upp så tidigt som den gjorde för oss, för vi vet att det kommer fler exploateringar, det är bara en fråga om var och när, säger Åsa Nordin Jonsson.
EN SOM JOBBAT med turism i Laponia sedan början av 2000-talet är Johan Påve, chef för Saltoluokta fjällstation. Han menar att begreppet Laponia och världsarvsstatusen har varit gynnsamma för områdets besöksnäring.
– Jag skulle nog säga att det framför allt är de sista tre åren som begreppet Laponia har använts och synts, och att det under de senaste två åren också har haft en ökad betydelse för turismen i området.
Johan Påve konstaterar att Laponiatjuottjudus och Naturum i Stuor Muorkke har betytt mycket för att nå ut med begreppet Laponia, men att också de, inom och STF och på Saltoluokta fjällstation, har blivit flitigare på att använda världsarvets namn och föra fram det marknadsföringen. Han menar också att världsarvet har breddat turisternas intresse för trakten.
– Tidigare kom de flesta enbart för att uppleva naturen, men idag finns det också ett stort intresse för kulturen. Besökarna vill ofta veta mer om renskötseln.
På frågan om de som turismaktörer i Laponia kan svara upp till det intresset säger Johan Påve att Snöfällan, alltså Naturum i Stuor Muorkke, har inneburit ett stort framsteg.
– Där får turisterna bra information om både naturen och kulturen. Jag tror nog att vi inom besöksnäringen skulle kunna använda Naturum ännu bättre, även om vi har en del turer dit. En halvdag där stärker besöken väldigt mycket.
Johan Påve tror också att den lokala förvaltningen av Laponia och Naturum kan ge upphov till fler lokala guidejobb. Han menar att det är något av en bristvara idag och säger att det är just den typ av aktiviteter dagens turister efterfrågar, där de kommer nära människor, inte lämnar några spår efter sig och får kunskaper.
– Sedan vill jag säga att det är väldigt viktigt att utvecklingen får fortsätta som hittills, med en småskalig och försiktig turism och att värdet av Laponia ligger just i att det till så stora delar är oexploaterat.
I EN HELT annan ände av Laponia bor och verkar Katarina Parfa Koskinen och hennes man Ronny under stora delar av året. De driver en kiosk i Tuorpons samebys sommarviste, Stáloluokta. Katarina Parfa Koskinen konstaterar att de stora satsningarna på Laponia har skett där världsarvet är som mest industrialiserat, det vill säga längs Storlule och i Porjus, där kraftverk, reglerade vatten och kraftledningar är en del av vyerna.
– Det innebär att man styr folk dit, istället för till de mindre exploaterade delarna av världsarvet, som man kommer till via Kvikkjokk.
Som företagare inom Laponia ser hon en rad möjligheter till förbättringar. Hon menar att naturskydd förvisso är bra, men att det också hämmar försörjningen och att det blir svårt att konkurrera med till exempel turismen runt Gebnegájsse, där både skotersafari och helikopterburen turism är möjlig.
– Jag skulle önska att det vore lite lättare, att till exempel ha mindre grupper på skoterturer eller helikopterturism under lågsäsong. Det skapar trots allt en förståelse för våra livsbetingelser om vi får möjlighet att sprida kunskap till fler turister.
Den som på något vis vill hantera livsmedel eller sälja till exempel alkohol och tobak krävs på en rad olika tillstånd. Där skulle Katarina Parfa Koskinen gärna se att Laponiatjuottjudus jobbade för kreativa paketlösningar och att det fanns någon form av sammanställning över vad som gäller.
– Och alla känner till exempel till att rökt fisk och hembakad gáhkko säljs till turister, men är det tillåtet? Där skulle det behövas undantagsregler. Jag skulle också önska att förvaltningen tog vattenprover, så att vi får vårt vatten godkänt för livsmedelsproduktion, istället för att varje enskild företagare måste göra det.
Den positiva förändring Katarina Parfa Koskinen har känt av tack vare Laponia är att många fler samer jobbar med och i området idag än tidigare. Fler samer får uppdrag att reparera och underhålla anläggningarna.
– Det har blivit mer lokalt och det är en bra utveckling, men för mig personligen eller som företagare, så nej, då har världsarvet faktiskt inte betytt någonting. Men det är ju så att alla värnar om sitt, och geografiskt är inte vår del av området prioriterat.
Fotnot: Mer information om Laponia hittar du på www.laponia.nu. Där finns också den utvärdering av förvaltningen av världsarvet som ett konsult- och revisionsföretag har gjort.
Bildtexter
GÅVÅ FIA KADDIK
1a. Juliskymning över Biehtsávrre.
1b. Skuollavállda. Kåtan är rest i väntan på kalvmärkning.
1c. Renskiljning i Muttos i november.
GÅVÅ JONAS VANNAR
2a. Stuodak i slutet av april. Renskötare fotografen Jonas Vannar har flyttat upp renhjorden och är kvar för att vakta renarna.
2b. Karin Vannar bakar gáhko i kåtan.
2c. Efter kalvmärkningen i Skuolla släpps renarna över Sierggajåhkkå. Kalvarna hoppar genom vattnet till vajorna som väntar på andra sidan.
GÅVÅ CARL-JOHAN UTSI
3a. Höstvinter. Renskötare i Sirges sameby samlar renar vid Várdo.
3b. Naturum i Stuor Muorkke. Handikappanpassade spänger tillåter besökarna att sig runt i området runt Snöfällan, som byggnaden kallas.
3c. Slahpejávrre i juli. Magnus Kuhmunen spanar intensivt efter de sista omärkta kalvarna i den svaga midnattssolen.
GÅVÅ TOR L. TUORDA
4a. Standárjåhkå rinner söderut genom gammelskogen. I bakgrunden syns Vallespiken i midnattssol.
4b. Midvinter över myrlandskapet i Sjávnja. Ser du det översnöade barnet i förgrunden?
4c. Fjällripan är en av Laponias karaktärsarter.
