Sametinget förvaltar statens arv

Är det någon som känner att Sametingets folkvalda del skulle behöva utvecklas lite? Att det skulle behöva ta ett steg bort från kopian av en svensk riksdag, norskt storting, danskt folketing, isländska Alþingi eller finska eduskunta? Eller är politikerna själva aningen för förtjusta i spelet om makten och positionerna, dealandet och springet mellan rummen, för att vilja ha något annat? Efter veckan i Lycksele är jag inte helt säker. Jag frågade en politiker om en intervju på cirka tio minuter. ”Du tar så mycket av tiden,” svarade hen. Möjligen lite skämtsamt, jag är inte helt säker på det heller. Men det jag inte svarade då, men förvånat tänkte, var: Vem tusan tar av vems tid?!  Min upplevelse är nog tvärtom: Politikerna tar en hel (svordom) massa tid till allt detta och vi andra har vackert att vänta. 

VALET HÖLLS i mitten av maj. Den preliminära mandatfördelningen kom en vecka senare. Strax därpå var alla röster slutgiltigt räknade. Det konstituerande plenumet borde rimligen bara ha varit en transportsträcka. Jo, det hävdas att någon ändrade sina krav i sista stund, vilket ställde allt på ända, men ändå:  Kunde man verkligen inte ha nått en lösning som låg fast inför plenum? 

DE FORSKARE som har gjort väljarundersökningar i samband med sametingsvalen sätter ord på något viktigt, nämligen hur den svenska politiken historiskt får återverkningar i Sametinget. För när proppen till slut går ur, och ett parti sällar sig till en konstellation som kan utgöra en majoritet, då riktas en kraftig kritik mot det partiet. Det kanske inte är så konstigt att man förväntar sig något slags lojalitet renskötarpartier emellan i tinget, men likväl: Uppdelningen i partier i Sametinget är en spegelbild av den politik som svenska staten har fört gentemot samer sedan slutet av 1800-talet. Ni kan allt det där om framför allt 1928 års renbeteslag. Och frågan är: Är det okej att det samiska parlamentet ska förvalta det arvet?

MAN ANAMMAR alltså i Sametingspolitiken en historia som man rimligtvis borde sky som pesten. Och man gör det inom ramen för ett system med majoritetsbeslut enligt västerländsk demokratisk modell som riskerar att cementera positionerna. Alltså ett system som liknar det som har använts för att förtrycka en. Skulle det gå att hitta en annan stig?

JAG PRATADE med en samisk kulturarbetare. ”Tänk dig en renskiljningshage, med kärna och kontor,” sade hen. ”I kontoren finns samer med olika behov och intressen, och istället för att skilja ut och dra bort samer från kärnan och bara låta några få bli kvar att styra de närmaste fyra åren, så ska folket välja en från varje kontor som går in i kärnan, där de kommer överens och driver frågor framåt.” Är tanken helt hopplös? Majoritetsbeslut är lätt. Konsensus är svårt. Men något måste förändras om inte positioneringarna och misstänksamheten ska cementeras än mer. En situation som är som gödningsmedel för statens ovilja att förändra. Läs vad valforskarna Nilsson, Mörkerstam och Sandström säger. Det är tänkvärt. 

NI SKA förstås läsa hela tidningen, men inte minst är ni nog nyfikna på vad Sametingets nya kanslichef är för prick. Porträttet på Fredrik Österling har Lars-Ola Marakatt tecknat. Och så vanns ännu en seger för den samiska rätten när Saarivuoma efter en lång brottningsmatch fick in ett nacksving på den norska staten. Dessutom möter ni artister, författare, rektorer och andra viktiga människor för det samiska samhället i det här numret. 

Bild av Åsa Lindstrand

Åsa Lindstrand

Chefredaktör