Samefolkets historia

Dela på facebook
Dela på google
Dela på twitter
Dela på linkedin

Samefolket har sina rötter vid förra sekelskiftet. Redan 1904 gjordes ett försök med utgivning men efter uppehåll gjordes ett nytt försök 1918. Upplagan började räknas året därefter, det är därför Samefolket firar hundraårsjubileum 2019. Samefolket blev månadstidning 1958, 1961 döptes tidskriften om till Samefolket och fick den logotype som vi fortfarande har.

Från förkämpar till urfolksjournalistik

Samernas rätt har vid 1900-talets början försvagats kraftigt. Under ett halvt sekel strider samiska förkämpar för att bilda den centralorganisation som behövs mot statligt förtryck. Samerna, som vid den tiden kallas lappar av andra, har bara sig själva att sätta sin tilltro till. Torkel Tomasson startar upp den tidning som idag är Samefolket. Tidskriften är ett förbindelseorgan mellan olika grupper och en viktig del av motståndsrörelsen. Genom tidningen försöker Tomasson få samerna att komma till insikt om att de måste hålla ihop och organisera sig. De tryckta sidorna sprider kunskap om samiska förhållanden. Tidningen och organisationskampen blir Tomassons oavlönade livsverk. Han praktiskt taget dör med pennan i handen. Elsa Laula, som i framtiden ska uppmärksammas stort, finns också med bland de aktiva. Hennes skrift Inför Lif eller död från 1904 inspirerar till tidningen. Samefolkets historia är en berättelse om viljan att delta, och om hur några människor viger sina liv åt en envis kamp. De lägger grunden för dagens sameföreningar, riksorganisationer, utbildning i ett samiskt sammanhang och mer än så. Dessa och alla efterföljandes engagemang har resulterat i att det finns en samisk röst och att samer hundra år senare går i täten för urfolk världen över. Förkämparnas övertygelse är att bildning ska skola in samer i föreningsrörelsen. Genom sameföreningar vill de nå enskilda, oavsett landsgränser. Men gång på gång slås kampen i spillror. Istället för egen framgång ser de statens lappfogdemyndighet växa sig allt starkare. Hotet som Tomasson, Laula och de andra anar är i högsta grad reellt. Lapp ska vara lapp är en politisk anda i det Sverige som blir föregångsland inom rasbiologi, och intresset för samernas marker ökar. I tidskriften talas det om en kategoriklyvning. Same ställs mot same när de i Sverige delas upp i två grupper: renskötande och övriga. De kläs av in på bara kroppen vid rasbiologiska studier. De fotograferas och klassificeras som en lägre ras som inte kan tillåtas fatta övergripande beslut.

Statens inställning avspeglar sig genom begränsningar i rennäringslagen, i inflytandet över jakt, fiske och äganderätt. Klyvningen hindrar gruppen renskötande att bli bofasta. Tvångsförflyttning av familjer och tvångsslakt av renar blir verklighet. Nomadbarn inhyses i hälsofarliga skolkåtor avskilda från sina föräldrar. Gruppen övriga mister rätten till renskötsel, jakt och fiske. Många berövas sitt språk, kultur, sitt namn och sin självkänsla. Alla samer gör förluster som präglar generationer och rättsläget ända in i vår tid. Det så kallade Girjasmålet där Girjas sameby stämt staten om rätten att förvalta småviltsjakt och fiske är ett aktuellt exempel. Ett annat är målet i Vapsten där frågan som ska lösas i tingsrätten är huruvida de tvångsförflyttade samerna eller ursprungssamerna i området har den starkaste rätten till renskötsel. 

Hundra år i samernas tjänst

2019 firar tidningen Samefolket hundra år av regelbunden utgivning. Hundra år av tidningshistoria som bär samernas egen röst är mäktigt. Innan Samefolket saknades den rösten helt. Vare sig i Norge, Finland eller Ryssland har någon samisk tidning givits ut under så lång tid. Redan 1904 gjordes ett försök att ge ut Samefolket, då under namnet Lapparnes Egen Tidning. Alla dessa tidningsnummer är en historiebärare, ett källmaterial och ett kulturarv som sträcker sig över generationer. Det visar ett samhälle i stor förändring, där människor ofta känt maktlöshet men också haft stor vilja att vara delaktiga. Den samlade berättelsen är unik. Ingen kan spegla samiska livsvillkor så som samerna själva.

En del ämnen återkommer genom tiderna, som äganderätt, rovdjur och marker som krymper. Likaså konventioner, lagar och byråkrati kopplad till renskötsel, jakt och fiske. Tidningssidorna visar den samiska sidan av saken och förslag på alternativ. Förslag som omvärlden ofta inte öppnat dörren för. Allt står att läsa i Samefolket för den som vill veta. Bland det som lämnats åt sidan av beslutsfattarna finns frågor om rättigheter för samer utanför renskötseln. Den oinvigde kan tro att detta enbart har lyfts av personer som hamnat utanför. Men att inkludera har varit viktigt även inom renskötarsamhället och det har lyfts gång på gång på samisk organisationsnivå. 

När man bläddrar sig genom decennierna ser man många dimensioner. Till exempel blir det tydligt att alla lever i sin tid, och att den tiden kan komma att te sig annorlunda i framtidens backspegel. För när till exempel det rasbiologiska forskarna, med Herman Lundborg i spetsen, levererar ett av sina verk beskrivs detta i tidningen Samefolket som ett gediget forskningsarbete. 

De samiska förkämparna har svårt att nå utanför sin egen sfär. Positionen som pionjärer hade sitt pris, inte minst på det personliga planet. Till en början når de knappt fram bland sina egna. De stora frågorna återkommer, år efter år, tills åren blir ett sekel. I tidningens unga år innehåller den mest långa texter om inskränkningar i det samiska livsrummet, rapporter från renskogen och från organisationsbildandet. Andra värden som identitet och psykisk hälsa har tagit plats på senare år. Än idag förs en kamp med små resurser mot statliga ställningstaganden och attityder. Beslut blir en orubblig realitet för det samiska folket. Hade det kunnat se annorlunda ut? Vilken utveckling hade vi fått läsa om ifall samer tillåtits fatta egna beslut om marker och näringar, fått forma sina egna liv? Hade vi sett mer av den humor, uppfinningsglädje och kunskap som också träder fram i ord och bild? Och vart hade det kunnat leda? 

Många forskare har genom åren använt sig av tidningen som källmaterial. Den utgör en avgörande del i flera av historikern Patrik Lanttos forskningsprojekt. Även Anna-Lill Drugge som forskat om hur samiska kvinnor beskrivs 1966, 1986 och 2006 har använt sig av Samefolket. Tidningsartiklar har även bilagts Carl Lindhagens riksdagsmotioner under 1900-talets första hälft.

Sedan sjuttiotalet har tidningen genomgått en journalistisk professionalisering. Den är inte längre i första hand ett samepolitiskt redskap. Men innehållet har alltid ett angeläget samiskt perspektiv. Att som traditionell tidskrift idag konkurrera med digital information ställer nya krav på att även finnas utanför de tryckta sidorna. Även om Samefolket inte är en nyhetstidning förväntas vi alltid vara tillgängliga. Trots den långa kampen för fasta medel återstår mycket för att skapa förutsättningar för att fri samisk media ska finnas och kunna utvecklas på ett tillfredsställande sätt. Samefolkets roll kan jämföras med public service, men vi kvalificerar oss inte för presstöd utan får söka kulturmedel. 

Idag är många samer stolta och självklara i sin identitet. Samerna går i täten för urfolk runt om i världen, för att läka och återerövra. Vi lever i en tid när trycket på urfolk runt om i världen ökar på grund av kraftig naturresursutvinning, accelererat lönsamhetstänkande och odemokratiska vindar. I dag skövlas mer marker än någonsin. Den snabba exploateringen är en paradox till att allt fler har tillgång till historia, kunskap om mänskliga rättigheter och miljöfrågor. Att behovet av en fristående samisk publikation är lika stort nu som för hundra år sedan är vi därför helt övertygade om. Det behövs röster som förmedlar berättelser och nyheter ur minoriteternas och urfolkens perspektiv. I Samefolkets fall framför allt ur samernas.

Chefredaktörer

Lapparnes Egen Tidning 

1904 – 1905 Torkel Tomasson 

Samefolkets Egen Tidning/Samefolket 

1918 – 1940 Torkel Tomasson 

1940 – 1960 Gustav Park

1960 – 1973 Israel Ruong 

1974 – 1978 Olle Andersson 

1978 – 1983 Pål Doj 

1983 – 1996 Olle Andersson

1996 – 2003 Gustaf Jillker 

2003 – 2016 Katarina Hällgren 

2016 – Åsa Lindstrand

Ordföranden Stiftelsen Samefolket

1971 – 1980 Per Mikael Utsi

1980 – 1986 Inez Svonni Fjällström

1987 – 1992 Erik-Anders Niia

1993 – 2000 Jon-Paul Persson

2000 – 2001 Helge Sunna

2002-  2002 Nils Gustav Labba

2002 – 2005 Lena Nordlund

2006 – 2009 Stefan Mikaelsson

2009 – 2010 Erika Unnes

2011 – Victoria Harnesk