I Samefolket nr 3, 2020, framförs i en insändare att det skulle vara samer utanför samebyar som är vinnarna i Vapstenmålet. I resonemanget drar skribenterna även in Girjasdomen. I Girjasdomen har Sveriges högsta domstol tydligt och klart tagit ställning till att det är samebyn som innehar rätten, och inte enskilda personer. Det man också bör ha tydligt klart för sig är att Girjasdomen handlar om samebyn gentemot staten, inte mot någon annan part. Skribenterna gör därför en tankevurpa när de vill vrida resonemanget till att handla om olika grupper inom det samiska samhället. Detta är en viktig skillnad mellan de två domar som skribenterna tar upp. Girjasdomen kommer ur en process med bred förankring och ett uttalat mål att få svenska staten att erkänna samisk rätt till mark och vatten. Vapstendomen är en process startad av enskilda samer, riktad mot andra enskilda samer, och syftar till att ta rätten till renskötsel från nuvarande sameby. Girjasprocessen syftar till att vidga förståelsen för samisk rätt och öka potentialen för utveckling i det samiska samhället. Processen i Vapstenmålet är däremot ett uttryck för några personers enskilda agenda.
Vad gäller Vapstendomen så är det ytterst förhastat att dra några som helst slutsatser från tingsrättsdomen eftersom den är överklagad av båda parter och kommer att överprövas. Innan processen nått sitt slut kan vi knappast börja prata om att dra slutsatser, varken för de enskilda samer som är parter i målet eller om eventuella konsekvenser i en vidare kontext. Mot denna bakgrund är det förvånansvärt att skribenterna kan uttala sig om att något är ”uppenbart” utifrån Vapstendomen. Det enda som är uppenbart efter att ha läst insändaren är att skribenterna läst domarna ytterst fläckvis och sållat vad de väljer att dra slutsatser utifrån utan att se helheten.
Skribenterna vill ge sken av att de själva har svaren och ”sanningen” om frågorna som Girjasdomen och Vapstendomen handlar om. Samtidigt uppger de att ”inga opartiska jurister” analyserat domen. Detta visar på att dessa skribenter inte tar till sig analyser av erkända jurister som inte bekräftar vad de anser sig redan veta.
Urminnes hävd är helt riktigt en mycket viktig grund för den samiska rätten, framförallt för samebyarnas egendomsrätter. Högsta domstolen har i Girjasdomen utgått från samiskt bruk inom området, att detta är ett särskilt sorts bruk och att det måste tillmätas betydelse vid en bedömning av kriterierna för urminnes hävd. Att påstå att denna utveckling inte skulle vara till fördel för renskötseln och att det på något sätt skulle försvaga samebyarnas rättsliga ställning är dock helt enkelt felaktigt. Mot bakgrund av att det frågan ytterst handlar om är samebyarnas civila egendomsrätter, är en anpassning av kriterierna av urminnes hävd till samiskt bruk inget annat än en vinst för samebyarna, oavsett hur mycket skribenterna skulle önska något annat.
Samebyarna är självständiga juridiska enheter, suveräna att själva besluta i sina egna angelägenheter. Ett nyttjande av markerna i balans med tillgängliga resurser är en förutsättning för att renskötseln långsiktigt ska överleva. Detta ansvar tar idag samebyarna som kollektiv och med rättigheterna att bruka marken kommer även skyldigheterna att säkerställa en framtid för renskötseln. Den slutsats som skribenterna förespråkar är att de samiska rättigheterna ska vara individuella. Det man inte verkar inse är att man riskerar att skapa en situation där ingen tar ansvar för helheten. Det ansvaret kan aldrig en enskild individ förväntas ta och därför är samebyarna de enda som kan och ska ha det ansvaret.
Åsa Larsson Blind
Ordförande
Svenska Samernas Riksförbund
