Saarivuoma vann målet om betesmarkerna på norska sidan, men går inte med på att de själva ska betala sina rättegångskostnader. Därför hamnar den delen av målet i Europadomstolen. Talma går samma väg som Girjas och stämmer staten på rätten till jakt och fiske. Jåhkågasska tjiellde kräver prövning av gállokbeslutet i högsta förvaltningsdomstolen. Och i Vapsten har tingsrätten fällt sin dom över sydsamerna genom att ge nuvarande Vapsten sameby bättre rätt till renbete. Något som sannolikt kommer att överklagas.
RÄTTEGÅNGAR kräver tid, kraft och pengar. Och när domarna meddelas har ofta en vinnare och en förlorare utsetts. Få av oss gråter när staten står som förlorare i mål som berör samer. Så mycket tuffare blir det när samer ställs mot samer, som i Vapsten, men också i andra, äldre mål. Jag ser ett samiskt samhälle som gärna vänder bort blicken, skakar på huvudet och säger att det är tragiskt, det borde vara staten som stod till svars även i det här fallet. Samefolket låg i princip för tryck när Jåhkågasska höll presskonferens och när domen i Vapstenmålet presenterades. Därför är våra skildringar av de händelserna inte särskilt omfattande. Vi lär ju dock få anledning att återkomma till dem båda längre fram.
RÄTTSPROCESSER har sin dragningskraft. De är som intellektuella fotbollsmatcher, där dribblandet sker med ord och dokument och förhören kan kännas som straffsparkar. Men där följderna ofta är bra mycket allvarligare när domaren har blåst för sista gången i sin pipa. Att saker sker mellan människor är en del av att vara människa. Men att staten inte tar något ansvar efter att ha haft storpolitiken som spelplan och grumliga uppfattningar som regelverk när den spelat fia med knuff med förutbestämd utgång – det är bara oerhört illa.
VI VET IDAG att rasbiologin inte alls förtjänade vetenskapens stämpel. Men vi vet också att den fick inflytande. Den ledde inte bara till att samer klassades som mindre dugliga än svenskar, utan också att i vissa samer i enlighet med tidsandan kom att klassas som mer äkta och värda att bevara än andra. De mest äkta samerna måste enligt rasbiologisk logik vara de som var mest olika svenskarna. Blandraser var ju något extra dåligt. De som höll sig i skogen, de som ägnade sig företrädesvis åt fiske eller, för att inte tala om, de som hade haft mage att slå sig på jordbruk, levde lite väl svensklikt. Skogssamer, fiskesamer, bofasta samer kunde alltså lika gärna bli svenskar. Om någon frågade dem? Knappast. Att det i år är 100 år sedan rasbiologiska institutet inrättades i Uppsala, uppmärksammar vi i Samefolket.
OCH SÅ HAR vi de här kriminella typerna som för något sekel sedan bokstavligt talat gick över lik för att få tag på ett samiskt kranium. Om repatriering och återbegravning av samiska kvarlevor handlade en hel konferens på Ájtte tidigare i vår. Häpnadsväckande, eller arrogant, är nog ordet som beskriver den oordning som har rått och råder på svenska museer och universitetsinstitutioner. Hoppsan, ett kranium saknas visst här, hoppsan, här låg några kvarlevor till och ajdå, här ligger det några armar och ben i en säck.
SÅ NÅGOT HELT annat: Det är samisk fotbollssommar och vad vore mer självklart då, än att ha ett porträtt på Mister samisk fotboll, Håkan Kuorak? Det han inte har varit med om när det gäller samisk fotboll finns nog inte. Och som vanligt: Mycket mer finns att läsa i Samefolket, som också önskar er alla en riktigt bra sommar.
