Mirja skildrar förlossningens dramatik

I Marjattas sång ger Mirja Palo plats för den tysta kunskap om graviditet och förlossning  som kvinnor traderat från generation till generation i alla tider. Den urgamla berättelsen om Marjatta tvinnas ihop med tre andra kvinnoöden från Sápmi och Tornedalen i en föreställning där sång, musik och skådespeleri bildar en stark kvinnoväv.

Förra året gav Mirja Palo ut sin debut-EP Bávllosa Divttat som består av Paulus Utsis tonsatta dikter. Nu plockar hon upp en berättelse ur det finska nationaleposet Kalevala, nämligen den om den unga Marjatta som går ut i skogen och blir gravid med ett lingon. En berättelse från förkristen tid, men med tydliga drag av Kristendomens berättelse om ärkeängeln och Maria. Marjatta förskjuts av sina föräldrar och föder sitt barn i en förtrollad bastu, ett stall som värms upp när hästarna börjar frusta och sucka. Mirja Palo berättar att bastun var en vanlig plats för förlossningar i framför allt Finland, men också i Tornedalen. Bastun var betydelsefull och en av de renaste platserna i hushållet.

Mirja Palos föreställning Marjattas sång rör sig genom den tysta kunskapen om graviditet och barnafödande som kvinnor förmedlat till nya generationer i långliga tider, men som kanske utarmas när den ersätts av modern förlossningsvård. 

– När jag väntade vårt andra barn började jag fördjupa mig i hur kvinnor gjorde förr. Jag har läst texter och böcker, bland annat om en samisk kvinna som födde tvillingar i en ackja, berättar hon. 

MIRJA PALO bor i Jokkmokk. Familjen har fattat ett beslut att nordsamiskan ska vara språket i hemmet och Mirja har satsat på att lära sig. Finskan har hon med sig från sin pappa, även om hon inte behärskar heller den till fullo. Norrbotten som mångkulturell och flerspråkig plats genomsyrar hennes konstnärskap. 

– Det är en utmaning eftersom jag inte behärskar något av språken på modersmålsnivå, men jag har gjort ett statement för mig själv att synliggöra båda och att min konst ska vara ett verktyg för det. 

Hon säger att hon vill vara i mellanrummen mellan de båda norrbottniska kulturer hon verkar och vistas i. Hon hittar likheter mellan dem, men också särdrag. 

– Jag använder ju kantelen, ett instrument från Österbotten. Därifrån kom min farmors far till Sverige under inbördeskriget. 

DET KROPPSLIGA traumat med ojämförliga smärtor skildras, men också den psyskiska påfrestningen från ett samhälle som dömer den kvinna som inte föder barn inom skrivna och oskrivna regler. Föreställningen har moderna inslag, där sjukhuspersonalen har järnkoll på statusen hos både mor och barn. Hemmafödslar var vanliga fram till 1950-talet, därefter tog det framväxande moderna samhällets institutioner över förlossningsvården.

– Idag har vi tillgång till vård och hjälp, men när man väntar barn i Norrbotten där avstånden ofta är väldigt långa, lever man fortfarande med osäkerheten om man ska hinna fram i tid. Det är delvis samma osäkerhet som för Marjatta och för kvinnan i ackjan. 

Hon hoppas att Marjattas sång får publiken att reflektera kring tilliten till den egna kroppen:

– Trots alla moderna hjälpmedel kan vi lyssna till våra kroppar och deras grundläggande rytm. Det mest grundläggande hos människan. Kanske kan vi lära oss något om oss själva?

TEXT OCH FOTO ÅSA LINDSTRAND 

Picture of Åsa Lindstrand

Åsa Lindstrand

Chefredaktör