JAG SITTER vid fönstret i Ubmeje. I handen håller jag en kaffe och ser ut över en stad som vaknar upp. En besk eftersmak dröjer kvar i min känsla när jag ser hur det packas ihop efter ännu en vecka med Rally VM. Det har varit folkfest. Hotell, restauranger och butiker vittnar om rekorddagar. Glädjen är ett faktum.
Jag har också känt den glädjen och förstår den. Första året rallyt kom hit tänkte jag: wow, har man hittat en väg där vi kan mötas? Jag stod själv på scen under ett arrangemang där representanter från samebyar var inbjudna. Det kändes hoppfullt. Idag hade jag inte stått där. För med åren har allt fler lager blivit synliga.
Det här handlar inte om att människor inte får älska rally. Frågan är vad våra gemensamma beslut vilar på när intressen och mänskliga rättigheter krockar. Är det omsättning och tillväxt, eller är det de rättigheter staten är skyldig att skydda?
Renskötseln är, oavsett antalet renägare idag, inte ett särintresse. Den är en del av det samiska folkets kulturutövning och skyddas i svensk grundlag och genom internationella åtaganden om urfolks rättigheter. Där måste samtalet börja.
Samer lyfts gärna fram som stolthet när städer söker titlar eller när internationella gäster fascineras av kolt och jojk. Då är den samiska närvaron ett kulturkapital. Men när markanvändning ska avgöras och ekonomiska intressen väger tungt förvandlas samma närvaro snabbt till ett ”särintresse”, en ”mindre näring” eller ett ”intresse”.
OENIGHET inom eller mellan samebyar upphäver inte rättigheter. Att olika renskötare upplever påverkan olika förändrar varken verkligheten eller statens ansvar. Det är just i komplexa situationer som rättighetsperspektivet måste vara tydligast.
Förra året lovades en sameby att en sträcka skulle tas bort. Den kördes ändå. Event Director för rallyt uttryckte att man i frågan hade ”kört över samebyn” och att om någon skulle bära ansvaret så var det han. Uttalandet var kanske tänkt att visa ledarskap. Men det säger också något om makt. Om vem som i praktiken kan köra över och vem som förväntas anpassa sig.
För mig har rallydebatten blivit en påminnelse om hur koloniala mönster lever kvar i vår tid. Inte genom öppna deklarationer, utan genom prioriteringar och stundtals tystnad. Genom vilka intressen som väger tyngst. Genom vilka röster som får stå tillbaka.
Det handlar inte om att förstöra en fest. Men en fest som lämnar ett urfolk med ökad oro, hotbild och splittring bär redan på en spricka.
Ekonomiska framgångar kan mätas i siffror. Mänskliga rättigheter kan det inte.
