Så sent som i november erhöll Katy Unga och Katarina Spik Skum sina mästarbrev i slöjd, medan förra årets Asa Kitok-stipendiat, Lise Tapio Pittja, fick sitt mästarbrev redan 2016. Under årets marknad ställde de alla ut under samma tak, nämligen Sameslödstiftelsens.
TEXT OCH FOTO TOR TUORDA
För att alls kunna ansöka om mästarbrev måste slöjdaren ha minst tio tusen timmar eller sex år i yrket. Sedan måste den sökande göra ett mästarprov som ska granskas av kompetens i Sveriges Hantverksråd.
– Det var stort att få mästarbrev, en upplevelse, säger Katy Unga och visar stolt upp de alster som hon ställer ut under årets marknad.
Hon och mästarkollegan Katarina Spik Skum delar lokal för sina utställningar Ođđa meastárat/Ådå mästtára med temat förr och nu. Katy Unga visar hur det nordsamiska mössmodet radikalt har förändrats genom åren.
– Under förra sekelskiftet, ungefär, sker en förändring. Man kom i kontakt med handeln,
byter till sig material och ökar på tofsen, säger Katy Unga.
Från att ha varit relativt liten och upprättstående har alltså tofsen på den nordsamiska mansmössan blivit stor och hängande, konstaterar Katy Unga, som också visar upp sin tolkning av den tobakspung som hennes farfarsfar använde, men också hans pipa.
KATARINA SPIK SKUM framhåller att hennes och Katy Ungas utställning utgår från från olika samiska bakgrunder, lulesamiskt och nordsamiskt, från kvinno- respektive manssidan. Ett tema som Katarina Spik Skum framhåller är hållbarhet. Bland hennes alster finns en kolt med återanvänt tygmaterial och mer naturvänligt material som kan ersätta metaller.
– Hur mycket silver och tenn kan man använda när man är emot nya gruvor? frågar hon sig.
Hon visar också upp ett barmkläde med årtalet 2022 i vitt skinn. En modern version av en existerande sliehppa med årtalet 1928, året för renbeteslagen som splittrade det samiska folket.
– 2022. Det var mycket tråkigt som hände då, med till exempel regeringens positiva beslut till en gruva i Gállok, säger Katarina Spik Skum.
EN ANNAN slöjdmästare med utställning på Sámiduodji är Lise Tapio Pittja, förra årets Asa Kitok-stipendiat. I hennes utställning Šiella dominerande montern med en hornmössa i rummets mitt. Den som kristna präster bannlyste såsom ett jävulens verk.
– Jag vill ge hornmössans kraft tillbaka. Staten hade haft problem med att kväsa kraften hos oss och de gjorde det genom att ta hjälp av kyrkan.
Det är naturen som ger Lise Tapio Pittja inspiration till slöjden och renen har en mycket framträdande roll.
– Det är tack vare renen som vi har kvar traditionerna, slöjdmaterialet och kopplingarna till naturen. Det är imponerande hur starkt våra föregångare har lyckats hålla traditionerna vid liv och föra dem vidare, säger hon.
Tack vare Asa Kitok-stipendiet kom Lise Tapio Pittja igång med det arbete hon länge velat göra. Ett arbete som utgick från att värna de gamla traditionerna.
– Det här är mina barndomsminnen. Berättelserna och kärleken jag vuxit upp med, säger hon.
