Wednesday, 26 April 2006 10:32
Sametingets styrelseordförande Lars-Anders Baer svarar på Lars Thomassons kritik om att sametinget föresatt sig i ett demokratiskt dilemma.
I en insändare i Samefolket nr 12 2005 med rubriken Sametinget – ett dilemma för både staten och samerna själva? förfäktar Lars Thomasson bland annat att Sametinget hamnat i ett politiskt dilemma. Dilemmat består enligt Thomasson i att Jakt- och fiskesamerna, som blev Sametingets största parti inte beretts plats i Sametinget ledning.
Det är möjligtvis ett dilemma för partiet Jakt- och fiskesamerna och för Lars Thomasson att man står utanför Sametingets politiska ledning, men det är på inget sätt ett dilemma för Sametinget som politiskt organ, snarare tvärtom, vill jag hävda.
Lars Thomassons artikel ställer dock två intressanta principiella spörsmål.
Det första är vilket styrelseskick bör Sametinget ha och den andra är om man till vilket pris som helst skall samarbeta med vem som helst och villkorslöst.
DEN FÖRSTA frågan har stött och blötts sedan Sametingets tillkomst. Det kommunala styrelseskicket har länge stått som modell för hur Sametingets styrelse utses. Lars Thomasson har också själv förespråket att Sametingets styrelse skall utses proportionellt. Samelandspartiet m.fl. partier i Sametinget har dock förespråkat en majoritetsstyrelse, efter samman modell som Sveriges riksdag och regering styrs. De konflikter som präglade Sametinget mellan 1993 och 2001 har till en del att göra med att man tillämpade modellen att utse styrelsen proportionellt.
Den nuvarande styrelsen valde den parlamentariska modellen. I samband med detta formulerades ett utkast till en regeringsförklaring som även delgavs partiet Jakt- och fiskesamerna som ett förhandlingsunderlag.
Partiet jakt- och fiskesamerna avvisade upplägget och i sluttampen sprack även förhandlingarna med Guovssonásti. Till saken hör också att partiledaren Håkan Jonsson tidigt under valdebatten uttalade att hans parti under inga omständigheter skulle kunna samarbeta med Samelandspartiet.
DET POLITISKA landskapet har förvisso genom Sametinget förändrats, men att som Lars Thomasson påstår, att detta vänt upp och ned på alla begrepp, är att överdriva. Att påstå att nyordningen som Sametinget fört med sig inte kunnat accepteras av alla röstberättigade är en onyanserad och rent av en slarvig argumentation. Lars Thomasson fortsätter med att säga att några har i stället för en ökad gemenskap velat motsätta sig vad de uppfattar som en infiltration av ”obehöriga” i den samiska valmanskåren.
Det Lars Thomasson gör här är att fortsätta att odla den gamla myten om samernas utanförskap. Tidigare var det renskötarna som var utanförskapet och nu är det icke-renskötande som pålagts oket att bära detta utanförskap. En tragisk konsekvens av denna överexploatering av utanförskapet är den diskussionen som uppstod i Västerbotten om både behörighet att vara bosatt i Västerbotten och behörighet att bli upptagen i sameröstlängden.
Jakt- och fiskesamernas partiordförande Håkan Jonsson har vid olika tillfällen, även vid offentliga sammanhang, uttalat att ättlingarna till de tvångsförflyttade Karesuandosamerna obehörigt vistas i Västerbotten och borde sändas tillbaka till Karesuando.
DETTA LEDDE så småningom till att den fastställda sameröstlängden överklagades, där det ifrågasattes om en del personer upptagna i röstlängden från Västerbotten kunde uppfattas som samer. Och sedan var cirkusen igång och den samepolitiska debatten om utanförskapets demagogi nådde nya oanade höjder
För min egen del har jag en viss förståelse för att människor vill älta eller vårda sitt utanförskap. Att samer ofta gör detta är förklarligt mot bakgrund av svensk samepolitik, men att göra detta till en politisk strategi är inte speciellt klokt eller framåtsyftande. Visst kan offerrollen i politiken inhösta sympati och plocka många röster vid valet till Sametinget, men vad vill man i politiken då kan man fråga sig.
Lars Thomasson avslutar artikeln med att vi måste ”gilla läget” att Jakt- och fiskesamerna är det största partiet i Sametinget, vilket jag givetvis ställer upp på. Det jag däremot har problem med i Lars Thomasson ”gilla läget-resonemang” är att detta också enligt hans förmenande innebär att vi har en demokratisk skyldighet att samarbeta med Jakt- och fiske och till och med bereda dem plats i Sametingets styrelse. I den delen sympatiserar jag med den linje som socialdemokratin företrätt. Samarbete är bra, men inte till vilket pris som helst.
SAMELANDSPARTIET kommer givetvis att ha svårt att samarbeta med partiet Jakt- och fiskesamerna så länge stöder de markägare som vill förbjuda renbete på deras mark, så länge man är lierad med Lars Törnman och Svenska Jägarförbundet i jakt- och fiskefrågor, så länge man tvekar att förutsättningslöst ratificera ILO: s konvention 169 och så vidare.
Avslutningsvis vill jag understryka att i vart fall Samelandspartiet både kommer att arbeta för att bibehålla en majoritetsstyrelse med ett brett stöd i plenum och vara ett klart och tydligt alternativ till Jakt- och fiskesamerna politiska linje. Det är bara välja alternativ.
Lars-Anders Baer
Last Updated on Wednesday, 26 April 2006 12:45
