När mer än 60 ungdomar skred in i procession i kyrkan i Burträsk under den samiska konfirmationen var det svårt att hålla ögonen torra. Det var en av de mest högtidliga kyrkliga upplevelser jag haft. Även för en som förblir utan religiös etikett är det något med det där ceremoniella i vidunderliga byggnader som förledande lätt rör vid en. Mina glesa kyrkobesök har ofta resulterat i en känsla av kluvenhet, då jag å en sidan suckat uppgivet och tänkt ”vilket hokus pokus” och samtidigt ett själsligt lugn efter en stunds reflektion till sorlet av mer eller mindre tänkvärda ord. Kanske finns där ändå någon som låter sitt ansikte lysa över mig? Att det skulle vara en herre tvivlar jag dock starkt på. Att reducera de där tre bokstäverna, g-u-d, som alldeles oavsett religion representerar makt över människors liv, till en mansgestalt, låter sig inte göras i min skalle.
NÄR SVENSKA KYRKAN nu har bett det samiska folket om ursäkt för historiska övergrepp är det en stor händelse. Hur stor den är för de samer som bär på och praktiserar kristen tro vet inte jag, men på ett kollektivt plan är det stort därför att ursäkten mer än mycket annat lyfter historiens groteska övergrepp till ytan. Personligen känner jag att något skaver. Jag hyser inga som helst tvivel om att många inom kyrkan är uppriktiga i sin ursäkt. Men det är ju också så, att skadorna de ber om ursäkt för är irreparabla. De ville kuva, de kuvade, och när det var kuvat klart: Förlåt.
VI TAR ETT ganska stort grepp på kyrkans ursäkt i det här numret. Vi talar med konstnärer om samiskt formspråk i kyrkan, med en teolog om skillnaden mellan förlåtelse och ursäkt och tar del av ärkebiskopens tankar kring ursäkten hon själv framförde. Men vi pratar också med slöjdaren Fredrik Prost, som definitivt avfärdar tanken på att den samiska religionen skulle vara död och att skadorna från kyrkans framfart skulle vara irreparabla.
FRÅGAN OM vaccination kanske inte kan sägas klyva varken den samiska befolkningen, eller den svenska medborgarskaran. Trots allt är den stora merparten av landets medborgare vaccinerad. Men ett ämne för diskussion är det. Därför har vi talat med Per-Isak Juuso som känner stor tillit till läkarnas och myndigheternas bedömning och varmt välkomnar sin tredje dos. Eva-Lisa Myntti representerar en annan hållning. Hon menar att friheten att välja själv en demokratisk grundbult och hon känner skepsis inför vad vaccinet innehåller och vilka biverkningarna kan bli på sikt.
I ÅRETS FÖRSTA nummer möter ni också driftiga Anneli Kråik Jannok som tog sitt fjällrike med sig till Jokkmokk. Bland annat. Något tunnare än vad vi har skämt bort er läsare med det senaste året är Samefolket den här gången. Det beror helt enkelt på den situation vi hamnade i när Sametingets kulturnämnd avvisade vår för sent inskickade ansökan om verksamhetsstöd. Försiktighetsprincip råder, utan att göra det minsta avkall på kvaliteten. Och än en gång: Tack alla trogna och flera hundra nya prenumeranter för ert stöd.
