Historikern och läraren LássbietHeaika Johánas, Johannes Marainen, har under flera år rest runt i Sápmi och berättat om tvångsförflyttingarna. Hans förfäder var tvungna att lämna Sážžá för 100 år sedan. Han kallar tvångsförflyttningarna för en historia med bara förlorare.
Varför började du forska om tvångsförflyttningarna?
– När jag kom till Göteborg var det väldigt konstigt för mig att bli den ”exotiska samen” och jag började hålla föreläsningar om samernas historia. Jag lånade Israel Ruongs bok och insåg vi hade vår egen historia som jag inte kände till, trots att jag var en utbildad historielärare. Man ser alltid historia från sitt eget perspektiv. Det är inte så stor ära att prata samer och det var inget jag fick lära mig om. Jag minns att min far råkade vara på min första föreläsning. “Hur var min föreläsning?” frågade jag honom. “Jag förstod inte vad du sa men du fick applåder” svarade han. Jag lovade honom att “imorgon när jag kommer tillbaka från skolan ska jag berätta”, men vet du vad som hände, jag kunde inte hålla den föreläsningen på samiska. Jag hade inget språk att berätta med. Det var så hemskt. Tänk, om jag inte kan berätta en sådan sak till min pappa, har jag då något språk att tala om alls? Jag anmälde mig till en kurs i Umeå och började läsa samiska. Och det var då jag på att också börja titta på den samiska historien. Vi var många som flyttat och varför gjorde vi det? Jag började skriva om tvångsförflyttningarna. Och att det var så många som beställde min C-uppsats! Jag började forska då, 1978, och jag fortsätter att hitta ny information.
Vilka fick flytta?
– De som hade farit från Kautokeino. Ingen av dem blev kvar norröver. De flyttade även alla de så kallade svenska samerna från Giehtaruohtas, Finland. När de inte var tillräckligt då flyttade de även vissa familjer från Geaggánvuopmi. De valde stora och renrika släkten. Blind-släkten var en sådan. Av dem fick bara en familj stanna. Omma-släkten var också stor och många fick flytta, de brukade också flytta till kusten men deras sommarbetesland stängdes också.
Först fick de som flyttade skriva under en ansökan. Fick alla göra det? – Alla samer fick skriva en sådan ansökan. De flesta var i samma stil. Skillnaden var namnen uppe och nere. Det är samma person som har skrivit alla ansökningar. Med dessa kunde de bevisa att samerna hade ansökt. När de fanns ansökningar som samer hade skrivit under, så var frivilligheten styrkt.
Många flyttade på grund av gränsdragningar, men alla gjorde det väl inte under tvång?
– Min teori är att de som flyttade först, själva, de anpassade sig till den nya samebyn. De lärde sig språket och bytte kläder. De anpassade både språket och klädsättet till området. Till exempel började de prata Jukkasjärvi-dialekt och klä sig i Jukkasjärvi-kolt. Vissa som flyttade gifte sig med någon från nya samebyn. Jag tycker att det visat att de själva valde att flytta. Hur många av dem som flyttade under tvång gifte sig med någon från den nya samebyn? Det var inte så många. Men jag pratade med en från Turisläkten som undrade om det var en frivillig flytt. När jag sa att det var en frivillig flytt, fick jag svaret: ”Om du tycker att det var en frivillig flytt när vi visste att det blir en tvångsförflyttning, ja då var det en frivillig flytt.”
Det var många som motsatte sig tvångsförflyttningarna, men de flesta for och gjorde som herrarna bad dem göra. Varför var det så?
– Samerna var så vana att lyda. Samebyarna hade alla möjliga årsmöten med herrar, det skrevs på svenska och ingen kontrollerade det. De var vana att de beslutade. Det var inte bara att motsätta sig. En motvilja fanns nog, men den vågade de inte visa.
Så varför tror du folk inte har berättat mer
– Det är inte så konstigt. Om du börjar fråga samer jämnåriga med mig hur det var i skolan, så är det många som inte vill prata om det och om de berättar så är det ofta minnen som är smärtsamma. När jag tänker på skoltiden är det som att peta i ett sår som jag bara vill glömma. Jag tror att de tänkt att det är bättre att acceptera situationen. Man vill inte såra andra. Vi är så rädda för sådant som sårar. Känslor har man velat gömma. Jag har också hört när jag pratat med folk att det är en ny plats och inte detsamma. De säger ”innan vi bodde i det riket, när vi var i Karesuando, det riket.” De hade känslan av att de kommit till ett annat land. Norge och Sverige var samma land, men Karesuando och Jokkmokk, de var två olika länder. Jag har hört många säga ”det är ju inte våra marker”. Många av dem har inte riktigt accepterat det, det var så främmande för dem. ”Och vi som hade så flacka marker, har kommit till sådana här steniga marker. ”
En gång har du berättat att du har träffat personer som åkt till deras gamla boplatser, öar och fjordar för att läka. Berätta lite om det.
– En person sa till mig att se och känna den platsen, det var som att komma tillbaka fast man inte hade varit där innan. Ja, hon sa faktiskt att det var läkande. En sa till mig att hennes föräldrars sår har berört hennes också. Att de inte ville berätta så mycket och ibland var det tystnaden som var värst. Jag kommer också ihåg när Susanna Kuhmunen berättade att hon brukade gå runt i området och tacka för att de låtit henne vara där. Det som nästan var värst för henne var att hon inte fick ta farväl av området en sista gång. Sommarboplatsen var en hjärteplats. De hade inte samma känsla till vinterboplatsen.
Jag har hört att din släktbok är viktig för dem som har varit tvungna att lämna sina boplatser. Vad har du själv hört om det?
– Det är många som har sagt till mig att det är deras bibel och att de helt har förlorat det som är viktigt för samer – att veta vem man är och till vilken släkt man hör. Väldigt många har berättat hur viktigt det är att få information om släkten. Att vi inte bara har bröder och syskon, vi har kusiner. Hur avlägsna kusiner det än är, så är det kusiner.
Hur har det påverkat dagens samiska samhälle?
– Det splittrar oss och orsakar stridigheter samer emellan. Det har splittrat oss. De stridigheterna skulle inte finnas om de inte hade hänt. Svårigheten med Sametinget, har också bakgrunden i samma politik, att de började se på de renskötande samerna som de bästa, göra elit-samer, att skogssamer inte var så bra, att fiskesamer blev utanför, och så vidare.
Vad borde svenska staten göra?
– Det är väldigt svårt i efterhand men det skulle inte vara så fel att ge något tillbaka. Då kommer folk säga ”även pengar är till nytta för markerna”. Men det är i alla fall något. Och så klart det som är väldigt viktigt att erkänna, är att de har lurat samerna. De som flyttade fick veta att det fanns en plats, och till dem som bodde där sa de att nordsamerna var tvingade att flytta dit och att det inte fanns plats där de kom ifrån. Det kanske var tur för svenska staten att det hade varit väldigt hårda vintrar. Efter nödåren hade betesmarker blivit tomma. På vissa områden hade det varit rensjukdomar och människor hade dött i spanska sjukan. Renantalet hade sjunkit och vissa hade tillfälligt slutat. De tog tillfälliga arbeten och de återvände till renskötseln eftersom, det var naturligt och inget konstigt. Men efter tvångsförflyttningarna hade de inte plats att komma tillbaka till. Den här historien har bara förlorare på båda sidor. De som tvångsförflyttades men också samer som tillfälligt hade lämnat renskötseln.
TEXT OCH FOTO ELIN ANNA LABBA
ÖVERSÄTTNING MILIANA BAER
