I skuggan av staten – eller av en damm

Dela på facebook
Dela på google
Dela på twitter
Dela på linkedin

Vilket sekel, vilket år och vilken höst! Samefolket fyller hundra år. Tvångsförflyttningarna startade officiellt för hundra år sedan. Ansökan om att få dämma Stora Lule älv vid Uhtsa muorkke, eller Suorvvá som är mer bekant, skickades in för hundra år sedan. I höst har det historiska Girjasmålet avhandlats i Högsta domstolen. Och ungefär när den här tidningen går i tryck går sydsamer och nordsamer i Vapsten in i rättssalen i Lycksele, efter att de så kallade ursamerna i området stämt samebyn på bättre rätt till renbete. Också det får nog betraktas som historiskt, även om vi i skrivande stund inte vet hur det utvecklar sig: Om det får följder för många, några få eller endast blir ett slag i luften.

DET VAR EN omvälvande tid för hundra år sedan. Om vi lever i en lika omvälvande tid just nu är svårt att se när man är mitt i det. Både Girjasmålet och Vapstensmålet sker i kölvattnet av en långvarig statlig politik. Staten snodde marken. Sedan anammade staten en rasistisk politik som legitimerade en total kontroll och styrning av samer och samiska marker. Sedan fortsatte staten att stifta lagar och skriva förordningar, som till exempel den om den fria småviltsjakten. Den har lett till att störningarna har ökat för renskötseln, men det har också inverkat på älgjakten och andra verksamheter för samer såväl i som utanför samebyarna, liksom för andra ortsbor. 

Situationen i Vapsten är ett resultat av samma politik. Staterna som hade snott Sáme ednam giddrade runt med gränserna och när det blev för mycket folk på svenska sidan fick de tvinga iväg renskötarfamiljer söderut. Några kom till Vapsten. Om de hade rätt att stanna där eller inte blir väl, antar jag, en bärande del i rättegången. Efter att nordsamerna anlänt till Vapsten skrevs nya lagar och förordningar. Som rennäringslagen från 1971, när lappbyar skulle bli moderna samebyar med svenskt (moderniserat, storskaligt och lönsamt) jordbruk som modell. Men vem skulle få registrera samebyn i Vapsten? Det blev ättlingar till de inflyttade nordsamerna som kom att göra det. Sedan dess har ingen så kallad ursame kunnat bedriva renskötsel på samma villkor med rennäringslagen som stöd i Vapstensområdet. Konflikten har blivit infekterad och har nu nått domstol. 

I det här numret viker vi många sidor åt Girjasmålet, medan vi återkommer till Vapsten i nästa nummer.

DET ÄR OCKSÅ staten som har gjort att Sveriges största vattenmagasin finns i Stora Lule älvdal, med eviga och genomgripande konsekvenser både för renskötare och andra som är beroende av älven. Staten dämde och dämde. Till sist blev det 30 meter högre vatten än naturligt. Det rika landskapet där det kryllat av sjöar, holmar, vikar och stränder som benämnts med urgamla lulesamiska namn är – borta. 

Det är mycket och varierad läsning i det här numret. Nyligen ringde Nils-Anders Jonsson för att få komplettera texten om rovdjurssituationen i Tåssåsen. När vi skulle avsluta samtalet önskade jag dem en någorlunda lugn vinter. ”Nej”, svarade Nils-Anders, ”det blir ingen lugn vinter. Jag fick just en bild från en kompis som visade ett vargpar på hans vinterbetesmarker. Och själv har jag en varg i mina. Så det man kan hoppas på nu är bra förhållanden så att vi kan få till stånd en skyddsjakt.” I händerna på staten. Där också.