Hyllad debut om ung kärlek

Dela på facebook
Dela på google
Dela på twitter
Dela på linkedin

I kompisböcker brukade Moa Backe Åstot skriva att hon skulle bli författare. Nu har drömmen blivit verklighet. Efter flera prisbelönta noveller har hennes första roman kommit ut. Himlabrand handlar om ung kärlek, grubblerier kring identitet och vad som får rymmas inom en kultur. 

Moa Backe Åstot hade skrivit för byrålådan ett bra tag när hon tog mod till sig och skickade in sin första novell till en novelltävling. Den vann, och ett par år senare fick även nästa novell pris. Hon började förstå att andra kunde vilja läsa det hon skrev. Tangenterna fortsatte att smattra och i flera av berättelserna återkom ett par karaktärer.

– Det var egentligen när jag gick en författarkurs som jag såg att det kunde bli en roman av de här berättelserna, säger Moa Backe Åstot. 

I början av året kom så hennes romandebut Himlabrand. På kort tid har hyllningarna hunnit bli många. NSD:s Jan Bergsten skriver till exempel: ”En stjärna har tänts, en litteraturens stjärna och den lyser genom den ogenomträngliga, grå januarihimlen i detta pandemins år. Den spirar över Jokkmokk och bär namnet Moa Backe Åstot.” 

Moa Backe Åstot har gett ut sin första roman, Himlabrand. ”Jag vill skriva för samiska ungdomar, för jag vill att det ska finnas böcker för och om dem,” säger hon.

I HIMLABRAND lär vi känna den unga renskötaren Ánte. Ánte jobbar med renarna, går på Jokkmokks vintermarknad och kommunicerar tonårstypiskt med de vuxna i omgivningen. När han blir intensivt förälskad är det mycket som ställs på ända, eftersom den som får hans hjärta att bulta så hårt att det värker, är kompisen Erik. Moa Backe Åstot, som idag är 22 år, berättar att hon var i 15-årsåldern när Ánte och Erik började dyka upp i hennes berättelser.

– Så det är nog egentligen mer av en slump att det här handlar om just homosexuell kärlek. Det var först senare som jag insåg att det var en viktig berättelse som sällan skildras, säger hon.

I ett inlägg på sitt instagramkonto skriver hon att hon tycker att mycket av uppmärksamheten kring Himlabrand har fel fokus. Det verkar vara väldigt viktigt att få med orden ”same” och ”gay” i rubrikerna. Men Himlabrand handlar om så mycket mer. Det är en bok om vem man får vara och om relationer, inte bara till människor, utan också till platser och till den kultur man lever i. Men samtidigt som Moa Backe Åstot konstaterar att homosexuell kärlek så klart inte är något nytt i det samiska samhället, konstaterar hon att det inte heller är något det pratas om särskilt öppet. Nästan ett kvarts sekel efter att Fucking Åmål gick upp på biograferna och gjorde ung homosexuell kärlek till ett tema inom den svenska kultursfären, slår Himlabrand ner som en sprakande fackla. 

Skulle du säga att det samiska samhället är nästan 25 år efter i att avdramatisera homosexualitet?

– Jag vet inte, men responsen efter boksläppet tyder nästan på det. Det blir en stor grej som måste betonas och det gäller även reaktionerna i det samiska samhället. Men samtidigt kommer det fram i boken att det här inte är något nytt och att Ántes oro kanske främst beror på hans egna tankar och rädslor, inte omgivningens. I slutändan är det inte en yttre konflikt, utan en inre.

MOA BACKE ÅSTOT har vuxit upp i Malmberget. Därifrån kommer hennes pappa, medan hennes mamma är från Jokkmokk och Sirges sameby. För ett par år sedan flyttade Moa till Jokkmokk. När hon inte skriver vikarierar hon på Sameskolan och fritids. 

– Jag har nog alltid trivts bättre i Jokkmokk och som många andra unga längtade jag nog också bort från hemorten, säger hon.

Hon beskriver sig själv som inspirationsdriven. Hon skriver på lust och känsla, men säger att hon har tvingats bli disciplinerad för att det skulle bli en hel bok. Kontakten med förlaget har också ställt krav på henne. Och på tal om kontakten med förlaget:

På ett ställe står det att en ren dras till familjens kontor, och sedan förklarar du vad ett kontor är. Har det varit svåra avvägningar att göra, så att alla läsare ska förstå?

– Ja, det har varit knepigt att hitta en balans, eftersom boken ges ut på ett svenskt förlag. Jag vill skriva för samiska ungdomar, för jag vill att det ska finnas böcker för och om dem. Samtidigt vill jag också att icke-samer ska förstå. Såna här detaljer är ett resultat av samarbetet med förlaget. Någon gång har jag fått sätta stopp, för jag vill inte heller skriva någon på näsan och bli alltför förklarande. Men samarbetet med förlaget har varit jättebra. Det har lärt mig mycket om dramaturgi och annat som jag tar med mig i mitt fortsatta skrivande. 

NÄR MOA BACKE ÅSTOT var yngre var Ann-Helén Laestadius böcker i stort sett de enda som fanns om och för samiska ungdomar. Moa slukade dem och minns hur ovant det kändes att få läsa om andra unga samer. Det är viktigt, säger hon, att som ung få känna igen sig. Och i det pressmeddelande som skickades ut när Himlabrand lämnat tryckeriet stod det, att om en enda person blir hjälpt av boken, så är Moa Backe Åstot nöjd.

– Jag tänker på vad litteratur har betytt för mig. Många har en bild av vad det är att vara same, men det finns ju hur många sätt som helst att vara same på. Och det finns plats för alla de berättelserna inom den samiska världen, säger hon. 

TEXT OCH FOTO ÅSA LINDSTRAND

Åsa Lindstrand

Åsa Lindstrand

Chefredaktör